Joch föreslog att de skulle stanna der och invänta de-båda andra deltagarne i färden. Mrs Lecount samtyckte till detta förslag. i Hon var alldeles öfvertygad om att hennes följeslagare med afsigt hade förvillat sig. men denna visshet utöfvade intet störande i inflytande på hennes förbindliga umgänges; sätt. Hennes räkenskapsdag med kaptenen jvar ännu icke inne — hon ökade endast lijstan med ytterligare denna punkt och intog en beqväm ställning på tältstolen. Kapten Wragge utsträckte sig i en vacker attityd vid hennes fötter, och de båda afgjorda fienderna (grupperade som tvenne älskande på en tafla) började ett så lätt och angenämt samtal, som om de hade varit vänner sedan tjuga är tillbaka. Jag känner er min fru! tänkte kaptenen, medan mrs Lecount talade till honom. Det skulle nog behaga er att fånga mig i min hembakadevetenskap och dränka mig i professorns aquarium!X Ni, gemena bof, med ett brunt och ett blått öga! tänkte mrs Lecount, då kaptenen i sin tur föll in i samtalet; ?så seg ni än är, så tror jag nog att jag skall träffa er till slut! : Under denna sinnesstämning emot hvarandra, samtalade de lifligt i hvarjehanda ämnen; om de allmänna angelägenheterna, om utsigten, om sällskapslifvet i England och i Sehweitz; om helsotillståndet, klimatet; om böcker, om giftermål om pengar — de talade utan ett ögonblicks uppehåll, utan ett enda sårande ord, under nära en timme, innan Magdalen och mr Noel Varstone kommo vandrande och fyrtalet sålunda åter blef fullt. Då de kommo fram till värdshuset, der vagnen väntade på dem, lemnade kåpten Wragge mrs Lecount i ostörd besittning af sin husbonde och gaf Magdalen en vink alt sakta sina steg, på det att han skulle få tala nägra ord med henne. SNåväl?? frågade han henne, hviskande; Cär han bunden ännu?4