utsåg, att så framt man ej på ett eller annat sätt tillfredsställde folket, så blefve en isöndring oundviklig. Under sådana förhållanden kände sig Garibaldi ur stånd att längre förblifva overksam. Då han såg det stora verk, hvaråt han helgat sitt lif, nära fatt förstöras, framträdde han ur sin enslighet. Han har velat rädda sitt fädernesland, isom en oskicklig minister ej förstod försvara. I Deruti består hans egentliga förbrytelse. När i han på sin bataljhäst drog ut, oemotståndlig, jagande österrikarne framför sig öfver i Lombardiets städer, när han utan annat biistånd än sina frivilliga eröfrade de Båda i Sicilierna, så var det icke för den toma iåtrån att lägga en ny glans till Sardiniens i krona, det var för att skapa ett Italien. Och om man frågar honom med hvad rätt ban Inu för andra gången tagit iniativet, så har Ihan sitt svar på förhand färdigt. Och detta isvar kommer utan tvifvel att få ungefär fölijande lydelse: Hvad jag gjort och verkat, det kallas revolution. Sedan 4 år tillbara befinner sig nu Italien i revolution, och det skall, om I viljen elter icke, dervid förblifva, ända tills landet antingen vunnit sitt fulla oberoende. eller ock blifvit helt och hållet återeröfradt af sina gamla beherrskare. . Den italienska revolutionen började med Lombardiets och Toscanas annexion. Jag fortsatte densamma genom eröfringen af Sieilien och Neapel. Cavour sjelf deltog deruti genom Markernas intagande. Hvem är det pu som vid genomförandet af detta verk fallit ur sin roll? Icke är det jag. Jag öfverlemnar åt historien att afgöra, hvilken har gått utom sin rätt, den frivillige, som hastade att bistå ett folk i uppresning och bjelpte det att förjaga en dynasti, som utgjorde ett hinder för dess framtid, eller ministern, som utan något ul timatum, utan någon krigsförklaring, låter med en regulier armå öfversvämma en grannes område. Huru man än må vilja bedöma mitt förra och mitt nuvarande handlingssält, så utgör det som jag i är förgäfves sökte göra, ingenting annat än det punktliga upprepandet af det som jag för tvenne år sedan lyckades att göra. Må man döma mig till döden; jag fruktar icke döden, den är mig kär. Hvad jag har rätt att fordra är, att man icke gör någon åtskilnad mellan hvad man i dag enser som en skam för mig. och hvad man då betraktade -som en ära för mig vid Marsala. Om man nu fäller domen öfver mig i konungens af Italien namn, må det då ske icke blott derföre att jag ville ge honom Rom emot hans vilja, utan ock derföre att jag emot hans vilja gaf honom Neapeloch Sicilien. Hvad gom är broltsligt. 1862 kunde väl ej vara oskyldigt 1860. Ar det rättvisa att nu ställa mig inför domstol, så var det svaghet eller skrymteri att icke göra det efter mitt första fälttåg. Här finnes icke något prejudikat att stödja -sig på. Må man derföre gå i botten med saken; må man döma mig tåde för mina förra handlingar och mina sednaste. Att åtskilja hvad som är oskiljaktigt, det är detsamma som att inför hela verlden förklara, att Italien kallar framgången dygd och nederlaget brott. Så skulle Garibaldi kunna säga; och det är för att slippa höra ett sådant tal, som man troligen kommer att frångå beslutet ati ställa honom inför: rätta. Segrande hade Garibaldi måhända kommit i en förfärlig förlägenhet emedan han då skulle ha blottställ: sig för att möta Frankrikes fanor. Besegrad förblifver han lika säker som inom ep ointaglig fästning. En amnesti från Ratazzi ministerens sida blir alltså icke något ädel mod, utan endast en nödig omtanka. Och det är icko blott det veckoblad, vi här nu anfört, som delar dessa åsigter. Enligt de sednaste underrättelserna från Paris är det mer än hundra franska tidningar, of ficiella, halfofficiella och oberoende, son högt påyrka Roms utrymmande. Blanc dessa tidningar vända sig somliga till mas sorna, andra till det högre borgerskapet. några till de upplysta klasserna, andra till ett inom Fraukrike ganska talrikt, på e gång mäktigt och lättstyrdt parti — embets männen. För 20 år sedan skulle den fastaste tron i Europa icke i sex månader kun vat motstå en dylik enhällig påtryckning Från 1815 ända intill våra dagar söker mar förgäfves ett exempel inom pressens historia. på en sådan enstämmighet att begära utär att er ålla, att vilja utan att kunna. Med skäl kan man anse detta förhållande såson en ganska betecknande termometer på det nuvarande Frankrikes moraliska och politiska ställning. Independance Belges vanligen ganska väl underrättade pariserkorrespondent berättar, att då utrikesministern Thou venel nyligen kom upp i konseljen, försedd med en på förhand uppsatt not för det fall, att beslut skulle fattas om Roms utrymmande, men ej vågade taga iniativet i frågan. kejsaren började tala om — guano, ett föremål som, jemte ett annat peruvianskt gödningsämne, uteslutande upptog samman trädet. Den engelska veckoskriften Ecoromist ogillar likasom Times, ehuru i värdigare ordalag, Garibaldis företag, men tillägger derpå: Det är likväl omöjligt att efter engelsk måttstock mära den mest italienske bland alla italienare, och det synes säkert att om ock Garibaldi handlat obetänksamt och