Aftonbladet – 11 september 1862, sida 2

rättegång mot Garibaldi, de vilja draga ho-;j nom såsom fånge inför domstolen och en imponerande rad af domare. Men är det brott som Garibaldi begått, under alla omständigheter och med hänsyn till Garibaldis lefnad, bana och karakter, ett brott för en formlig domstolspröfning? Antag, att den brottslige blefve ställd inför rätten, med polis bakom sig och domrarne framför sig. Han anklagas och konungens advokat reser sig med ett papper från hvilket han läser upp en lista öfver begångna brott. Nihar nyligen varit på Sicilien; ni upprättade der en kär; ni for öfver till Melito; ni tänkte derefter gå att försöka intaga Rom; ni gjorde motstånd och slogs med trupperna under öfverste Pallavieini?4 Garibaldi svarar helt enkelt: 4ja?. Och hvad skall man sedan göra? Etter en ofantlig judiciel förberedelse och parad har man en ransakning, som varar i två minuter, och derpå skall domen fällas... Och hvad skall denna dom bli? Den kan ej bli lindrig, om rättvisan ej skall hånas, och en sträng dom skall likväl såra hvarje italienares känsla. Men äfven sjelfva ransakningen skall såra den italienska känslan. Om Garibaldi endast står såsom fånge inför rätten, är det tillräckligt ; skådespelet deraf skall strida mot hvarje patriotisk stämning, skall ingifva hela nationen vämjelse och drifva hvar och en tillbaka hem med sjuk oeh sorgsen själ. Der skall han stå, grundläggaren af Italiens enhet, såsom en brottsling inför italienska domare och det just till följd af ett djerft slag, som han ville slå för ftalien. Italiens befriare skall anklagas såsom förrädare mot Italiens krona och regering. Om en sådan scen möjligen kan undvikas, borde man göre det. Det finnes ofta skäl i verlden att utiänka något medel, som kan sätta landet i tillfälle att undvika nämnde scen, ty en så dan kan ej lätt utplånas ur ett folks minne: händelsen går förbi, men minnet lefver, för att kasta en mörk skugga öfver Italiens uppvaknande frihet och skapa en sida i histo rien, hvilken en hvar allid skall vilja med otålighet passera förbi. Känslan skall ej heller enzam såras; det skall bilda sig eo öfvertygelse i djupet af hvars och ens själ, som bevittnar denna ransakning, att hurudant Garibaldis brott än må vara i formelt hänseende det likväl i sjelfva verket ej är af natur att underkastas ett formligt bedömande, ej heller kan bestämmas på ett strängt lagligt sätt... Hvar och en mäste inom sig känna, att en laglig domstol ej är rätta platsen för bedömandet af ett så märkligt, romantiskt och ovanligt fall som detta. Garibaldi är icke nägot mysterium eller en gåla; hans karakter är fullkomligt klar och öppen, den är lätt begriplig för hvarje man, qvinna och barn i Europa. Och arten af detta broti, till hvilket han förklaras skyldig, är fullkomligt genomskinlig, och dess motiver äro lika klara och öppna som hvarje annan handling. Hvar och en vet att det ej finnes något förräderi i motivet till Garibaldis handling; att den är ett lagligt för räderi, men att den i gerningsmannens vilja och tankar är er häftig, egensinnig, vild och abnorm handling af patriotism. Han trodde sig. kunna verka bättre för Italien än dettas egen regering, och han ansåg sin egendomliga ställning samt de tjenster han gjort, hvilka voro olika med en vanlig undersåtes, berättiga honom att sjelf taga sakerna om hand: Han betraktade sin sak som ett utomordentligt fall och ett undantag från ali regel. Han hade naturligtvis alldeles misstagit sig och låtit glorian från sin lyckobringande patriotism förblinda sitt förnutt. Men intet motiv för Garibaldis handling är, så vidt vi kunna se, förrädiskt, och man måste tillochmed medgifva att. huru förrädisk en handling än må vara striete taget, ett nytt konungadöme, grundadt på en revolution och ännu icke fulländadt, ej kan, efter vanliga kännetecken, bestämma ett förräderi alldeles så strängt som ett gammalt stadgadt land. En ofantlig rörelse fordras, för att skapa en Garibaldi och sätta honom i gång, men midti denna mäktiga impuls inträffar plötsligt en eus. Händelserna stanna på halfva vägen. talien fixeras i en ännu ofulländad position, revolutionen uppskjutes, men den gariba!diska rörelsen pågår alltjemt, hjelter är ännn i sin höga flygt; han kan åtminstone icke längre hälla eig stilla, och då händelserna ej vilja påskynda sig sjelfva. vill han påskynda dem. Delta är ett förfärligt misstag, och ett stort brott som på ett ordnadt lands språk kan gå under namn af. förräderi. I sunda förnuftets domstol döma vi efter fakta. Förräderi strider mot de genom tiden stadgade organisationerna och mot auktoriteten af upprättade och mognade institutioner och regeringar. Detta är en handling, begången under abnorms och. oroliga. förhållanden, samt under er stor revolution, som är enligt ailas medgifvande endast till hälften genomgången och skall åter börja en dag, ingen vet huru snart. Under dessa omständigheter skulle hvarje menniska i Turin inom sig känna det löjliga, hänfulla i en formlig anklagelse mot Garibaldi för förräderi. Man skulle finna det vara ett misstag. att använda en laglig bestämning på ett brott, som i och för sig sjelf icke medgifver att bli judicielt upp-k skattadt. Man skulle känna att rättvisan)