Aftonbladet – 9 september 1862, sida 3

fartyg äro lastade! Jag har ofta lust att veta huruvida den britiske sjömannen, då han har bringat sift gods ombord, känner den bydrostatiska betydelsen af den handling, som han utfört. Om jag hastigt blef förflyttad till däcket af något utaf dessa SKEPP (hvilket himlen förbjude, ty jag blir alltid sjösjuk på hafvet); och om jag sade till en af besättningen: — Jack! du har utfört ett mästerstycke, du har åskådliggjort teorien om kroppars flytbarhett — jag tycker hur den hedersmannen skulle stirra på mig! Och likväl är det precist af denna teori som Jacks lif beror. Lastar han sitt fartyg en trettiondedel mer än han bör — hvad händer? Han seglar förbi Aldborough och je medger att allt går väl. Han går in i Themsen och allt går ännu väl. Han går upp i sött vatten så långt som — till exempel — till Greenwich och — går till botten! Ja, till botten min nådiga, enligt hvad jag på rent vetenskapliga grunder kan bevisa! . Han tystnade och den artiga mrs Lecount hade ej något annat val, än att bedja om en förklaring. SOändligt gerna, min nådiga, sade kaptenen, som med de djupaste bastonerna i sin stämma alldeles öfverröstade den svaga discant, hvari mr Noel Vanstone yttrade sina artigheter till Magdalen. Vi skola, om uni behagar, först förklara en förutgående princip. Alla kroppar, som flyta på vattnet, undandrifva en så stor qvantitet fluidum, som i vigt är lika med dessa kropfer egen tyngd. Godt! Nu hafva vi klaret i vår första princip. Hvilken slutsats draga vi deraf? Naturligtvis denna: För att hålla ett fartyg flytande, måste det nödvändigt iakttagas att detta fartyg med sin last väger mindre än en vattenmassa — var god följ