Med en tung suck lade hon sig ned på sin bädd och försökte att sofva. Men det var fåfängt. Den dofva trötthet vid sig sjelf, som nu hade fått makt med henne, var icke af den art som finner bot genom sömn. Hon steg åter upp, tog plats vid fenstret och blickade likgiltigt ut ölver hafvet. En vekare natur än hennes skulle ej hafva känt smärtan af Franks trolöshet, säsom hon bade gjort det — och som hon gjorde det ännu. Ett vekare sinne skulle hafva tagit sin le till harmen och hemtat tröst af tårar. Den våldsamma kraften af Magdalens kärlek fästade sig med förtviflans styrka vid de sjunkande spillrorna af sin egen förblindelse — den fästade. sig dervid, ända tills hon slet sig lös derifrån genom sin starka vilja. All hennes medfödda stolthet, all hennes djupa känsla af lidna oförrätter förmådde henne endast att blygas för att ännu sysselsätta sig med de tankar, hvilka hemtade sin näring, sitt lif, från den flydda tidens oförgängliga känslor, och hvilka ännu orätt tillskrefvo Franks bjertlösa afskedsbref någon annan orsak, än den medfödda lågsintheten bos den man, som hade skrifvit det. Ännu har den qvinna aldrig lefvat, som har kunnat slita en verklig kärlek ur sitt hjerta, derför att dess föremål har varit henne ovärdigt. Allt hvad hon förmår, är att i tysthet kämpa deremot — att sjunka om hon är svag, att segra om hon är stark, och detta genom ett sjelfsargande, som bland alla moraliska läkemedel för en qvinna är det vågsammaste och farligaste, och som af alia själens intryck är det som säkrast skall inverka på hela hennes tillvaro. Magdalens starka natur hade uppehållit henne under denna strid, och dess utgång hade gjort henne — till hvad hor nu var. (Forts.)