stackars varelsens lif är hårdt nog förut; jag vill ej vara anledning till att göra det ännu vårdare. Hon visade mig ömhet och omvårdnad, då jag var sjuk, och jag vill ej låta henne stängas inne hos fremmande, likgilaa menniskor, om jag kan hindra det. Den ara, hennes härvaro föranleder, är blott en till jemte alla de öfriga. Jag villtrotsa den, kapten Wragge — om också ej ni vill det. tBesinna saken två gånger; sade kaptenen allvarsamt, förrän ni beslutar er för att behålla mrs Wragge qvar. cEn gång är nogX, svarade Magdalen. Jag vill ej hafva henne bortskickad. Som ni behagar, sade kaptenen med resignation. Jag befattar mig aldrig med känsalans ingifvelser. Men jag har emellertid ett ord att säga äfven för min egen räk ning. Om mina ftjenster skola blifva er till något gagn, så kan jag ej straxt i begynnelsen känna mina händer bundna. Saken är af vigt. Jag vill ej låta min hustru och mrs Lecount komma tillsammans. Jag våar det ej, om också ni gör det — och jag fordrär således bestämdt att mrs Wragge skall stanna inne i sitt rum, såvida hon blir qvar här på stället. Anser ni det vara behöfligt för hennes helsa, så kan ni ju taga henne med er ut på en promenad t.digt om morgnarna eller sent på aftnarna — men låt henne aldrig komma ut ensam med tjensteflickan eller alldeles al!ena. Jag talar nu rent ut, ämnet är alltför betänkligt för att behandlas med vårdslöshet. Hvad säger ni härom — ja eller nej? Jag bifallerX, svarade Magdalen efter en minuts besinnande. Med vilkor att jag får taga henne med mig ut ibland, som ni sjelf föreslog. Kapten Wragge bockade sig och återfick . ögonblicket sitt obesvärade och gladlynta