Aftonbladet – 6 september 1862, sida 2

stan förtviflad — då bundratals menniskor blickade upp till honom, såsom deras räddare från en nära hotande död, der han stod lugn och modig på sin farliga post — och de hade ej gjort det förgäfves. Aldrig förr under hela sitt lif hade hans syster sett detta fasta, jemna sinne så förlora all sjelfbeherrskning, som i denna stund. eHur kan du tala så illa om din ålder och om dig sjelf?4 sade hor. Det finns ingen qvinna i hela verlden, som är god nog åt dig Robert. Hvad heter hon?4 Bygrave Har du förut hört detta namn? Nej. Men jag ekulle ganska snart kunna göra hennes bekantskap. Om vi blott hade någon tid på oss, om jag bara hann komma till Aldborough och fick se henne — men du skall ju resa i morgon; ditt skepp seglar ji vid slutet af veckan? Ja, Gud vare lof! sade Kirke med värma. : cÄr du glad öfver att resa ifrån o0ss?4 frågade hon, alltmer häpen öfver hans sätt. tMyeket glad, Lizzie, för min egen skull. Om jag någonsin får igen mitt förstånd, så blir det, då jag kommer på mitt skeppsdäck. Denna flicka har redan trängt sig mellan: mig och milt förnuft; hon skall ej gå ett enda steg längre, och äfven tränga sig emellan mig och min pligt. Det är mitt beslut. Så dåraktig jag är, har jag ändå tillräcklig sans qvar för alt inte våga mig inom sigte af Aldborough i morgon bittida. Jag står nog ut med tjugo mils promenad och det är min afsigt att begifva mig på väg i denna qväll. Hans syster sprang upp och tog honom i armen, Robert:4 utropade hon; det kan icke vara ditt alvar. Inte kan du ämna lemr:a oss till fots, ensam i ett sådant mörker? Skilnaden blir endast att jag säger dig farväl då vi i alla fall skola skiljas åt i af