vertygelse och större värma, än någon annan, höjer idens fana och kastar sin person fram för en stor sak. Det attkallahonom otålig, hejdlös, sanslös, är endast att mäta den verkliga kraften och det sanna modet efter vårt eget eländiga tålamods småaktiga mått, men Gud bjelpe oss, om endast långmodigheten och 1)arlamenterandet och uppskjutandet och rådvillheten skulle evigt regera verlden och hålla nationerna bundna. till händer och fötter! Garibaldi väljer icke sitt ögonblick? Nej, han skapar sitt ögonblick... Han tager icke omständigheterna i öfvervägande? Nej, han rifver sig lös ur omständigheterna, icke skapad att vara förhållandenas slaf, men till alt vara deras herre! Han beräknar icke? Nej, han handlar och sätter ingifvelsen i stället för kabinetternas misstänkta metafysik. Han bryter subordinationen? Ja, ty han gör tidelvarlycis gerning, . och erkännom att han endast i andra rummet är Vietor Emanuels general, han är i första rummet tidsandans föjnant? och sitt fäderneslands heros. Respekt för den ?framfusighet?, som är himlens ljungeld! Respekt för den öfverilning?, hvilken är den rifvande strömmens, då den spränger en fåfäng klokskaps dammar! Respöekt för hela det äfventyr?, der det gäller strida för ett folks existens och sanna sjelfständighet gentemot en politik af halfheter och vankelmod samt ett förbund af den art; der vännen mördar med sin oms famning! Garibaldt kan misslyckas, han kan falla. Ingen dödlig mäktar, som sagdt är, att göra sig ens en id6om bur allt detta skall sluta, ty sällan eller aldrig har en händelse timat, der så mycket på en gång varit inveckladt och stäldt på spetsen. Men denna mans storhet afhänger icke af hans öde, om än omvändt, oändligt mycket beror på hans framgång. Vi hafva nyss firat en minnesfest öfver Carl XII; äfven han var en Pframfusig? krigare, om någon, och icke få hafva kallat honom en äfventyrare. Men Sverge älskar dock att minnas honom, ja vi göra det till vår pligt att ära honom som en af vår historias största illustrationer. Ty ett folks känsla bjuder det, förr eller sent, att med vördnad erkänna den kraft, som icke låter stänga sig i ögonblickets och tillfälligheternas jernbur, utan vågar att lyfta sig fri och förtröstansfullöfver det alldagliga och medelmåttiga, och det ligger icke förgätves i menniskonaturen att skänka sin beundran åt det i stor mening ensamma, åt undantaget, som i sjelfva verket är en hö gre apparition, då och då skridande framför våra ögon med den betydelsefulla, djupa åsynen af en gäst ifrån en annan verld. Garibaldi är det nittonde århundradets undantag.. Men derför också, när vi vilja mäta konom, bort med rikslikaren från den jemna och platta politikens kråkvinkelsråd hus! Och intet hån öfver en man, hvars storhets skugga faller från Cap Spartivento bred och tung öfver påfvestaden och ända upp till det Adriatiska hafvets innersta hörn!