det i norska armån hade väl också varit att afskaffa det inom den svenska. Om nå-, got förtjenar kallas missbruk af Guds namn, ! så är det väl då en soldat tvingas att vid; äfventyr af straff anropa Guds beskydd öt-! ver en förman, mot hvilken han kanhända för tilltäliet i sitt hjerta hyser alldeles mot-; satta tänkesätt och hyser helt andra önsk-i ningar. Det är barbariskt att lägga honom, Guds namn i munnen, då han Lurske har! sinnet uppfyldt af vrede mot en officer som i nyss undlägnat honom med allt annat än fromms. önskningar. Krigsbefälet i vår tid borde varå nog upplyst att fattå, det man icke genom yttre, tvungna underdånighetsbetygelser och betydelselöst officielt fromleri kan åstadkomma verkliga känslor af aktning och trohet mot befälet, utan tvärtom endast framkallar hyckleri och leda. Det är under fredens lugn krigsadministrationen skall afskaffa gamla och opassande bruk och allt annat ruttet? i armån, för att icke vid ett krigsutbrott hela den förål1 drade byggnaden skall befinnas vara alltför urmodig. — Af Smålands enskilda banks tioriksdaler riksmynt-sedlar har i Göteborg en falsk sedel ertappats i rörelsen. Sedeln upptäcktes vid en penningesummas insättning i banken från ett kontor derstädes, der man likväl omöjligt kunnat utröna hvarifrån den emottagits. Sedeln — säger Handelstidnin gen — är mycket skickligt efterapad, både hvad gravyren och vattenstämpeln angår, men upptäckes lättast uti det fina randtrycket samt uti den blåa färgen i hörnen, hvilken vid vätning färgar af sig. — En del af engelska Östersjöflottan, som under förliden vecka legat för ankar på Köpenhamns redd, passerade den 1 på morgopen Sundet, styrande norrut. — Den 28 Augusti på natten tilldrog sig en förfärlig jernvägsolycka vid Market Harborough i England. Två extratåg, det ena med nära 1000 passagerare, afgingo från London, det ena några minuter sednare än det andra. Mot midnatt körde det sednast -fgångna in i det förut gående, hvilket stanaat ett ögonblick för att intaga vatten. Mörkret förökade fasan af skådespelet. Flera personer blefvo ögonblickligt dödade, 25 :Örfärligt sårade och inalles omkring 400 personer mer eller mindre svårt skadade. — Signaturen O. O. yttrar i GöteborgsPostens sednaste ?Kosmopolitisk revy? med anledning af Garibaldis så kallade ?uppror?: Uppror? At hvem och mot hvem? Italiens ädlaste, oegennyttigaste och renaste patriot samlar omkring sig fäderneslandets mest varmhjertade söner i ändamål att åt Italiens konung eröfra landsdelar, om hvilka alla äro eniga att de utgöra ett conditio sine qua non för Italiens enhet, i ändamål att bereda åt Victor Emanuel öppen väg till Capitolium, i ändamål att göra denna monarks eget program till en sanning! Då Vietor Emanuel ej sjelf tyckes kunna uträtta detta, har Garibaldi sagt: jag vill försöka det trots allt. Och detta är ett uppror? Detta är en rörelse, som måste undertryckas med en sista ansträngning af alla de regeringen till buds stående krafter, detta är endast en framfusighet? utan like, som måste näpsas, det är en galenskap, som måste kureras, om än med hästkur! Det är icke blott alla möjliga konservativa organer, hvilka sedan 14 dagar knappast gjort annat än uppfyllt luften med lamentationer öfver denne Garibaldis ?framfasighet, vi höra äfven eljest mer och mindre frisinnade organer deltaga i denna chorus. Det har blifvit ögonblickets stickord, som upprepas i alla väderstreck med mer och mindre salvelse, mer och mindre patetisk axelryckning. Denne Garibaldi, denne Garibaldi! hvilken framfusing!? eller: ?Denne Garibaldi, hvilken hjelte och patriot: men eck, oh, ve! hvad skada att han skall vara så framfusig!? Hvad är denna framfusighet, som vållar äfven många frihetens redliga och trofasta vänner så oändligt bekymmer, som så obehacligt afficierar eljest starka nerver? Ett talesätt. Vi alla, som dock älska friheten, som böja oss för det rätta med vördnad och pietet, som önska framgång i historien, lif i folkens utveckling, sanningens seger öfver alla möjliga slags traditionella lögner och konstlad onatur, vi borde tacka försynen af vår innersta själ, att der åtminstone en gång hvart hundrade eller tvåhundrade år stiger upp en min, som med en dristig handling, med ett djupt och krossande förakt för allt det konventionella, falska och barnsliga i den sig så kallande högre statskonsten, påminner verlden om att det dock gifves något ideelt, grundsatser högre än diplomatien, ett ändamål för folkens lif och sträfvanden, annat än det eviga släpandet under små vilkor och det dagliga traskandet för ett torftigt uppehälle. Vi borde veta att så högt akta den man, hvilken undantagsvis en gång kastar en smula poesi, till och med om det är äfventyrets, in i den vanliga slendrianens prosa, att vi skulle förskona hoaom för att höra talas om framfusighet, der ban i sjeliva verket endast med större öfom STEREO AGES SEDEN RR vara bedröflig eller ej, så är den i alla fall rolig att höra, så snart ni vet att den är sann.? Mr Kirke tvekade. Jag tror knappt att jag skulle göra rätt uti att tala om den?, sade han. Om denne man. eller nåora nära anhöriga till honom.