på nytt. Långsamt, liksom de hade försvunnit, kommo de äfven åter. Han ropade för att hon skulle veta hvar han stod... Hon gick framåt ända tills han kunde se henne — lik en skugga skred hon uppför backen och steg allt mera fram ur hattens mörker. Ni skrämde mig4, hviskade han med nervös oro. Jag var rädd att något hade händt er. Jag hörde er ropa, liksom ni hade varit plågad. tGjorde ni det? sade hon vårdslöst. Jag var verkligen plågad. Men det är detsamma — nu är allt förbi! Hennes ena hand svängde mekaniskt någonting af och an under det hon talade med hoaom. Det var den lilla hvita silkesbörsen, som hon ända till denna stund alltid hade burit på sitt bröst. En af dess förvarade dyrbarheter — som hon ej förut hade haft hjerta att skiljas ifrån — var nu för alltid borta. Eosam på en främmande strand, hade hon slitit ifrån sitt bjerta det ömmaste minnet, det käraste hoppet från hennes oskyldiga ungdom. Ensam på en främmande strand, hade hon tagit Franks hårlock från dess helgade plats och kastat den ifrån sig bort i hafvet och natten. ANDRA KAPITLET. Den reslige men, som hade gått förbi kapten Wragge i mörkret, gick med raska steg ännu ett stycke framåt på den allmänna pro menadvägen, vek derpå hastigt af öfver en liten oputsad gräsplan och steg. in genom den öppna dörren i Aldboroughs hotell. Ljuset i förstugan, som klart föll på hans ansigte då han gick det förbi, bekräftade sanningen afkapten Wragges förmodan tremlingen befanns vara kaptenen i handelsflottan, mr Kirke. Då mr Kirke mötte värden i förstugan, nickade han åt honom med en gammal kunds vänlighet. Har tidningen kommit?4 frågade han. : Jag skulle vilja se listan på anmälde resande.