Aftonbladet – 4 september 1862, sida 3

len, samt började sitt förra tidsfördrif att rycka upp gräs och kasta det uti luften. Kaptenens reflexioner försvårades icke af några onödiga alvikelser från ämnet — han glömde ej ett enda ögonblick sin ställning för att besinna Magdalens. Alldeles urstånd till att uppfatta den oförrätt, som hon lidit genom Franks nedriga brytande af sin förlofning — en oförrätlt, som med ett enda grymt slag hade skiljt henne från det hopp, hvilket, ehuru blott en förvillelse, dock hade varit den uppehållande, räddande makten i hennes lif — antog kapten Wragge hennes förtviflan, som han måste finna eåsom ett enkelt faktum, och öfvergick derpå, utan att vidare bekymra sig om saken, till de möj liga följderva af det förslag; som hon hade gjort honom. I alla tilldragelser före giftermålet såg han ingenting betänkligare än utförandet af ett bedrägeri; i intet vigtigare fall — utom i det åsyftade målet — olika de bedrägerier, som hans väfventysliga lif sedan många är till baka hade vänjt honom att uttänka och ut: föra. Men i tilldragelserna efter giftermålet uppsteg för hans fantasi, omhöljda af framtidens hemlighetsfulla mörker, fasans och brottets lurande spökgestalter, och bortom dem förderfvets och dödens svarta afgrunder. Denna man, som inom gränserna för sina lågsinnade företag hade en djerfhöt och en fintlighet utan mått, var utomdessa gränser lika noggrannt undergifven lagens majestät, som den oförargligaste menni ska i verlden, och lika försigtigt mån om sin Fersonliga säkerhet, som den fegaste pultron, hvilken någonsin bar trampat på jordens yta. Men en betänklig fråga uppfyllde nu alla hans tankar: kunde han, på de vilkor, som hade blilvit honom erbjudna, medverka i intrigen emot Noel Vanstone