Aftonbladet – 4 september 1862, sida 2

INTET NAMN, AR WILKIE COLLINS. Hon kastade ånyo bort en handfull gräs. Jag förmodar att ni kan gissa orsaken? sade hon. Kaptenen ansåg det vara lämpligast att tiga. Han svarade blott genom en bugning. Jag har förlorat allt intresse för mig sjelf, fortfor hon, under det att hon allt häftigare slet upp grässtånden. Det vill väl ej mycket säga, men det skall emellertid vara er behjelpligt att bättre förstå mig. Det finns ett och annat, som jag under en annan tid af mitt lif mindre än döden skulle underkastat mig — saker, son jag ej kunde hafva tänkt på, utan att blodet hade stelnat i mina ådror. Det gör mig detsamma numera. Jag bryr mig. ej alls om mig sjelf — nej, in:e mera än om jag vore dessa grässtrån. Jag kan väl fro att jag har förlorat någontipg. Men hvad? — bjerta? — samvele? — jag vet icke det. Vet ni det? Hvilken dårskap jag pratar! Hvem bryr gig om hvad jag har förlorat? Borta är det och dermed punst. Jag förmodar utt mitt yttre är det bästa af min varelse, och det har jag ändå i alla fall var. Jag ser ju ännu lika bra ut? Nej, håll! bry er infe em att svara, besvära er ej med att säga mig några ertigheter. Jag har fått höra nog ff beundran redan i dag. Först den der sjömannen. och derefter ror Noel Vanstone — det bör väl vara tillräck) Se A. B. n:r 154, 155, 157—159, 161—164, 166—175, 177, 179, 181—184, 186, 188, 189, 191—194, 196—203.