Aftonbladet – 3 september 1862, sida 3

gestalter på vattnet. Åt söder höjde sig den ansenliga hafsdammen och det väldiga, massiva torn som vi redan nämnt, och stängde all utsigt af hvad som fanns der bortom. I vester eye ännu en liten strimma af den mörka himlen, röd efter solnedgången, kastande en underlig glans på de torra träden långt borta vid kanten at träsket inåt landet och gaf åt dess små vattenpölar en färgbrytning, liksom de varit af blod. Närmare åskådaren dref ebben ljudlös undan vattenmassan från floden Aldesgyttjiga strandbräddar, och ännu närmare låg, ödslig och förfallen vid den kala stranden, Slaughdens lilla obesökta hamn, med sina förfallna varf och nedruttnade magasiner samt sina få kustfartyg, öfvergifna på den sumpiga flodstranden. Inga vågor hördes brusa nere vid hafsbrädden, intet sorl af vattnet kunde förnimmas ifrån strömmen. Allt emellanåt höjde sig ett sjöfågelsskrik från träsket, och en eller annan gång hördes långt inifrån betesmarkerna vallhornen, som kallade hem boskapen till förpaktargårdarne, melodiskt och klagande ljuda genom aftonluften. Magdalen släppte kaptenens arm och gick förut till foten af tornet. Jag blir trött vid att gåX, sade hon. Låt oss sätta oss här och hvila. Hon satte äg i sluttningen, stödde sig emot sin armbåge och började mekaniskt att rycka upp och kasta omkring i luften gräset, som växte i hennes närhet. Efter att under tystnad hafva fortfarit sålunda en stund, vände hon sig hastigt till kapten Wragge. Gör jag er kanske förvånad?? frågade hon m.d en öfverraskande häftighet. Finner ni mig förändrad?? Kaptenens fyndighet och takt sade honom att rätta sättet nu skulle vara att tala ärligt med henne och spara alla prydliga ordvändingar till ett lämpligsre tillfälle. Efter ni gör mig denna fråga, måste jag äfven besvara denX, sade han. Ja — jag finner er förändrad, (Forts.)