Aftonbladet – 3 september 1862, sida 3

på väg alt vända sig om, för att ännu en gång betrakta henne. Hans följeslagare. prestmannen, som märkte att Magdalen såg besvärad ut, tog förtroligt hans arm, och tvingade honom, halft skämtande, halft på allvar att gå vidare. De försvunno snar båda två, vid vägens krökning. Just derstädes höll den solbrända sjömannen tvenne gånger sin kamrat tillbaka, och såg sig tvenne gånger om. En vän till er, förmodar jag? sade kapten Wragge, som i detta ögtunblick hade återkommit till Magdalen. Nej, för ingen del, svarade hon; det var en fullkomlig fremling för mig. Han stirrade på mig på det mest oförskämda vis. Vistas han vid denna badort? Jad skall straxt taga reda derpå, sade den tjenstaktiga kaptenen, giek bort till sjöfolket och gjorde frågor till höger och venster, på sitt vanliga, obesvärade sätt. Efter några minuter kom han tillbaka med full ständiga upplysningar. Prestmannen var väl bekant såsom kyrkoherde i en församling några få mil inåt landet. Den mörka mannen med honom var bror till hans fru och kapten på ett skepp i handelsflottan. Han troddes nu vara på ett kort besök -hos sina slägtingar, innan han snart ånyo skulle anträda en resa. Presten hette Sirickland och sjökaptenen Kirke — och detta var allt hvad fiskarfolket hade sig bekant om dem. Det är temligen likgiltigt hvilka de äro, sade Magdalen vårdslöst. Mannens oförskämdhet besvärade mig blott för ett ögonblick. Vi skola ej bry oss vidare om honom nu. Jag har väl annat att tänka på — och ni med. Hvar är den ensliga promenadplats, som ni talade om? Hvartåt skola vi gå? Kaptenen pekade till höger bortåt Slaughden och bjöd henne armen. Magdalen tvekade innan hon tog den. Hennes blickar irrade forskande till Noel Vanstones hus. Hen var ute på gården, promenerade fram och åter på den lilla gräsplanen med sin vanliga sjeltbelåtna min