Aftonbladet – 2 september 1862, sida 2

Efter hvad som nu har inträffat skall du troligen tänka att jag varit lycklig, som undgått detta öde. Min älskade Norah! Det gömmer sig en mörk känsla i mitt bjerta, som svarar — nej! Bättre hade varit för mig att blifva Franks olyckliga maka, än den fria qvinna, som jag nu är. Jag har icke skrifvit till honom. Han skickade mig ingen adress, efter hvilken jag skulle kunna skrifva, om jag ockeå ville det. Men jag önskar icke göra det. Jag vill vänta innan jag skickar honom milt farväl. Om den dagen någonsin kommer då jag eger den förmögenhet, som min far en gång lofvade att jag skulle medföra åt honom — vet du hvad jag skulle vilja göra dermed? Jag ville skicka alltsammans till Frank; det skulle blifva min hämnd för hans bref; — mitt sista farväl till den man, som har brutit sin tro till TK Må jag lefva för att se denna dag! Må jag lefva, Norah, för att se bättre tider komma för dig; detta är numera det enda hopp, som återstår för mig. Då jag tänker på ditt hårda öde, kan jag ännu nästan känna tårar i mina trötta ögon. Det förefaller mig sådana stunder nästan liksom jag åter vore den jag fordom var. Du skall ju icke anse mig vara hårdhjertad och otacksam, om jag säger att vi ännu måste vänta litet, innan vi återse hvarandra, Jag önskar att först blifva mera värdig dertill. Jag önskar att skjuta Frank längre bort ifrån mig och att komma dig ännu närmare. Äro dessa skäl goda? Jag vet det ej — bed mig ej om några skäl. Tag emot den kyss, som jag har tryckt på papperet här, der den lilla cirkeln är dragen och låt den föra oss till hvarandra i denna stund och till dess att jag åter skrifver. Farväl, min älskling! Mitt hjerta är dig