Aftonbladet – 2 september 1862, sida 2

varo — liksom alla de förhoppningar, som förr voro mig så kära, hade dragit sig tillbaka till någon förfluten tid, från hvilken jag numera är fjerran skild. Jag kan betrakta spillrorna af min lefnadslycka med mera lugn, än hvad du, min syster, skulle kunna det om vi återsågo hvarandra, Jag har redan styrka nog för att skrifva till dig om Frank. Min älskade Norah, jag tror att ingen qvinna sjelf rätt fattar hur fullkomligt hon bar hängifvit sig åt den man, som hon älskar — förrän denne man har behandlat henne grymt. Kan du känna medlidande med min svaghet, om jag bekänner att det var med ett stygn i mitt hjerta, som jag läste de rader i ditt bref, der du kallar Frank en feg usling4? Ingen kan förakta mig djupare derför än jag sjelf gör det. Jag liknar en hund, som kryper tillbaka för att slicka sin herres hand, hvilken har slagit honom. Men så förhåller det sig emellertid — för ingen mer än dig skulle jag vilja yppa det — ja, i sanning, det är så! Han har svikit och öfvergifvit mig; han har skrifvit ett grymt afskedsbref till mig — men kalla honom ändå icke en using! Om han ångrade sig, om han kom illbaka till mig, så ville jag förr dö än vifta mig med honom numera, men det skär mig i bjertat att se detta ord: feg uslingt skrifvit om honom af din hand! Om hans sarakter är svag; hvem satte då denna svagret på ett hårdare prof än han kunde bära? Pror du väl att detta skulle hafva händt im ej Michael Vanstone hade beröfvat oss lt hvad vi egde, och derigenom tvingat rank att resa till Kina? En vecka från lenna dag skulle vårt pröfvoår hafva tillindagått; och jag hade blifvit Franks hutru, om ej min arfslott blifvit ryckt ifrån mig.