Aftonbladet – 1 september 1862, sida 2

möjlighet att komma hem, hvad kan jag ega för ett hopp att min förbindelse till dig någonsin skulle gå i fullbordan? Intet! En mera sjeltvisk man än jag skulle måhända hålla ut råed förlofningen; en mindre grannlaga man än jag skulle kanske låta dig vänta i många år — utan alt ändå vindå något mål. Så grymt mina känslor också bafva blifvit tram;ade under fötterna, så äro de dock alltför fina, för att iillåta mig ett dylikt handlingssätt. Jag skrifver det med tårar i mina ögon: — du skall ej förena dina öden med en landsflyktig varelses! Anse dessa förtviflade rader som en frisägelse från ditt löfte. Vår förlofning är uppslagen. Det enda, som ger mig någon tröst då jag säger dig farväl, är — att ingendera af oss har någon skuld i hvad som häadt. Du. handlade måhända svagt, under inflytande af min fars vilja, men jag är öfvertygad om tt dina afsigter voro de bästa. Ingen mer än ag sjelf visste hvad som skulle blifva den sorgiga följden af att fördrifva mig från England — och mitt ord ville ingen lyssna till. Jag gaf efter för min far; jag gaf efter för dig — och se här, hvad som inträffat! Jag lider alltför bittert, för att kunna skrifva något vidare. Måtte du aldrig få veta hur ljupt det har smärtat mig att bryta vår förvindelse! Jag ber att du ej må förebrå dig sjelf något. Det är icke ditt fel att aldrig nina naturliga anlag hafva blifvit rätt uppattade af andra menniskor — det är ej ditt el att aldrig en bana legat öppen för mig, om har passat mig. Glöm den olycklige, om alltid skall höja sina varmaste böner ör din sällhet och som alltid önskar att örblifva din vän! Francis Clare, Jun:r. (Forts följer.)