Aftonbladet – 1 september 1862, sida 2

vexlades och hon lemnade huset samma afton. Det är icke min mening att oroa dig genom att framställa förlusten af denna kondition som en olycka. Norah fann sig ej eå väl inom denna familj, som jag hade hoppats och trott. Det var ej möjligt för mig att på förband veta att barnen voro onda och egensinniga eller att farmodern hade för sed att låta alla husets medlemmar få erfara sitt herrskande lycne. Jag vill tvertom villigt medgifva att det är bättre för Norah, sedan hon nu sluppit derifrån. Men skadan stannar ej härvid. Du skall säkert inse, likaväl som jag, att änpnu vidare ledsamheter kunna inträffa. Hvad som har händt Norah vid denna kondition skall lika lätt hända vid den nästa. Ditt uppförande må vara aldrig så rent — och jag vill göra dig den rättvisan att tro detta vara händelsen — så betraktas dock det lefnadsyrke, som du har valt, med misstänksamma blickar af allt aktningsvärdt folk. Jag har lefvat länge nog i verlden för att veta, att känslan för det passande är mäktig nog, för att nio engelskor bland tio ej skola antaga: några ursäkter eller känna något medlidande. Norahs nästa pringipat skall måhända äfven upptäcka dig, och den gången skall hon möjligen förlora en plats, som vi kanske aldrig skola förmå skaffa henne ersättning för. Jag ber dig besinna detta. Mitt barn! tyck ej att jag är hård emot dig. Jag är djupt intresserad för din systers väl. Om du vill glömma det förflutna, Magdalen, och komma tillbaka — lita då tryggt på att din gamla lärarinna äfven skall glömma det och gerna gifva dig det hem, som dina föräldrar fordom gåfvo henne. Alltid, min kära Magdalen, din vän! Harriet Garth.