Om den tilltänkta penslonsinrättningen för kom: misslonslandtmåtare samt deras enkor oot barn. Til redaktionen af Aftonbladet! Sedan med afseende derå, att till K. Maj:ts disposition numera från 1851 års riksmöte 1 stäldt ett statsanslag till en särskild pensionsan stalt för kommissionslandt wätare samt deras enkor och barn, men någon sådan anstalt hittills icke kommit till stånd, insändaren af dessa ra. der i de främsta af landets tidningar framställ öppen förfrågan om hvems skuld det är, att den åt dessa sålunda ernade gåfvan af 7200 rdr år. ligen, eller för tio år 72,000 rår rmt, icke tillgo. dokommit dem, hafva tvänne insändare benägelt upptagit frågan, den ene af dem för att lemna ubidragt till dess besvarande och den andre med det större anspråket att lemna Xsvar derpä. Vid denna sednares svar4 utber sig insända: ren att få göra några ermringar, afsedda att nå got skingra det mörker, hvari svaret är egnadt att åter indraga frågan, sedan ofvannämnde bi drag anvisat, huru man kunde något lyfta den slöja som hvilar deröfver. frågavarande svar, som ingifvits från ingeniören i kongl. generallandtmäterikontoret J. G. W. Belfrage, i hans egenskap af att för tillfället vara förordnad att förestå landtmäterisekreteraretjensten, och hvilket man derigenom torde velat gifva officiel anstrykning för att göra det till slutstenen i det kanske ömtåliga ämnet, hänvisar dem som möjligen köpt eller vilja köpa hr öfverdirektören och riddaren L. B. Falkmans 1eseberättelse af den 1 Mars 1832, till det som deruti å sidd. 44—50 förekommer. Den värde insändaren tyckes icke hafva gjort klart för sig, att reseberättelsen å nämnde sidor omhandlar två skilda saker, ty han har åtminstone i sitt svar hopblandat den äldre frågan om att inflytta kommissionslandtmätaine till delegare i civilstatens pensionsinrättning med den yngre frågan om en särskild pensionsinrättning för dem samt deras enkor och barn. Med ledning af reseberättelsen varder derföre erinradt, att sedan till det förra ändamålet, eller beredande af delaktighet för kommissionslandtmätarne i civilstatens pensionsinrättning, rikets ständer år 1845 å riksgäldskontoret anvisat 7200 rdr årligt anslag, denna fråga redan år 1847 måste af då antagna skäl öfvergifvas, och då dermed all fråga om utbetalning af det 1845 beviljade statsanslaget för alltid 1örföll, kan samma anslagssumma icke numera årligen gå förlorad. Men sedan 1848 års ständer beviljat medel till en särskild pensionsanstalt, enligt åberopade reseberättelse, hvilka medel vid 1851 år riksmöte, fortfarande på uppgifna vilkor, ställdes till K. M:ts disposition, rör si frågan omkring dessa medelsanvändande. Möjligen torde den omständigheten, att till sistnämnda ändamålet anvisades en lika stor summa som till det förra, gifvit anledning till förvillelsen i hr Belfrages svar. Samma svar lemnar vid genomläsningen det hufvudintrycket, att civilstatens pensionsinrättnihgs fullmäktige och direktion hufvudsakligen är skulden till att de till den ifrågavarande särskilda pensionsinrättningen för kommissionslandtmätarne anslagna medlen för tio år 72,000 rdr gått förlorade, och pensionskomiten får en vink om att den ännu ticket afgifvit yttrande i ämnet. Hvarje landtmätare lärer inse att saken icke hjelpes genom att i en eller annan afsigt göra andra orättvisa. Bättre vore att med goda skäl kunna väcka andras deltagande för densamma. I fråga om kronolandtmätarnes på 1840-talet ifrågaställda inflyttning till delegarei civilstatens ER RP Eg omnämner — öfverdirektören Falkman å sidan 46 att direktionen, med afseende på inrättningens särdeles enskilda Enkeoch pupillfondens betänkliga ställning, gifvit afstyrkande utlåtande. och att fullmäktige den 11 November 1847, emedan de icke ansågo det lämpligt att, under det inrättningen lemnade så ringa garanti för uppfyllande af sina förbindelser, som för då närvarande, upptaga ett större antal nya delegare, som således med allt för liten säkerhet skulle kunna påräkna att komma i åtnjutande af de fördelar, som derigenom utfästades, funnit för sin del, det kronolandtmätarne icke borde Aer delaktighet: uti pensionsinrättningen på de vilkor rikets ständer erbjudit. Vi landtmätare eller rättare våra förespråkare kunde vid den tid, för hvilken anförda skäl gällde, icke vederlägga dem, och om än en sednare tid möjligen visat att vederbörandes farhågor och försigtighet år 1847 voro öfverdrifna, får man dock 15 år sednare respektera, om styrelsen för civilstatens pensionsinrättning icke ville att dåvarande delegares rätt skulle äfventyras. Öfvergår man åter till början af den tid, då organiserandet af en särskild pensionsinrättning varit i fråga, så finner man, det är sannt, att beträffande densammas ställande under direktionens för civilstatens pensionsinrättning förvalt ning, men utan sammanblandning med eller understöd från sistnämnda inrättnings fonder, rikets ständer enligt skrifvelse den 13 Aug. 1851 ansett de af direktionen uppgifna kostnaderna derför, afseende att godtgöra tjenstemäns ökade arbe ten, dry I följd af rikets ständers samma skrifÅA AE KN Mor KAT Te, BES do: ta AR a