em och började ånyo darra vid blotta tan ken på att lemnas allena: Magdalen hade ej annat parti att taga än alt finna sig i sitt öde. Hon förde mrs: Wragge till en stol som hon först ställde så ntt hon kunde vända sin reskamrat ryggen, medan hon befriade sig trån de lösa ögonarynen med litet vatten. Vänta nu stilla en minut4, sade hon, och bjud tillatt lugna er, medan jag badar mitt hutvud med kallt vatten. Lugna mig?t upprepade mrs Wragge. tcHur skall jag kunna lugna mig, då hulvudet häller på att falla af halsen? Det värsta surrande af kokboken var ett intet emot det surrande, som jag nu har sedan spöket kom. Ack ett så jemmerligt slut på min. glädjedag! Ni kan gerna resa tillbaka -med mig när som helst — jag har fått nog af glädjen redan! Magdalen, som slutligen lyckats befria sig från sina ögonbryn, bemödade sig på alla upptänkliga vis -att åter fördrifva den olyck-liga id, som hennes följeslagerska hade fått. Men hennes försök ville icke lyckas. På en grund — som iuom parentes skulle hafva tillfredsställt. mången klokare andeskådare än hon — envisades. mrs Wragge i sin tro att hon på ett outransakligt sätt hade blifvit gynnad af ett besök ifrån andeverlden. Alit hvad Magdalen lyckades förvissa sig om var att hennes reskamrat ej hade varit skarpsynt nog. för att i det förmodade spöket känna igen den gamla guvernanten från Noira England, som brukade visa sig på scenen. Sedan hon hade försäkrat sig härom, hade hon ingenting annat att hoppas på, än den naturliga oförmåga att bibehålla emot tagnaiotryck — såvida de icke opphönigt förnyades — som hos hennes följeslagerska var elt af de största bevis på ett svagt begrepp. Sedan hon sökt lugna mrs Wragge, genom återupprepade försäkringar, att en uppenbarelse (enligt alla lagar och iakttagelser för andeverlden) ej hade något: att betyda, om den ej genast efterföljdes af två till: —