velse lärer väl K. M:t hafva beslutat att ställa persionsangelägenheten i oberoende af samma direktion, ty det finnes vara af förut nämnda bidrag till framställda frågans besvarande upplyst att öfverdirektören vid landtmäteriet redan en 15 Okt. 1852 af K. M:t blef anbefalld att afgifva underdånigt yttrande om hvilka åtgärder lämpligen måtte kunna vidtagas för pensionsanstaltens bringande till verkställighet, äfvensom att K. M:t om öfverdirektörens tillgöranden har i nådigt bref till honom den 1 Mars 1856 : meddelat beslut, som hade bort läggas till grund för ytterligare åtgärder i den behjertansvärda angelägenheten. Om den dermed beträdda nya vägen, å hvilken de dAryga, ja alla förvaltningskostnaderna för 10 år väl gjorts obehöfliga, ändock befunnits bättre än den förut påtänkta, derå lemnar hufvudfrågans nuvarande ställning ett afgörande svar. Under dessa förhållanden hade man blifvit den tillförordnade landtmäterisekreteraren för: bunden, om han presterat afskrift af sistnämnda : kongl. bref, genom hvars offentliggörande ingen förnärmats. Sakens rätta sammanhang hade då i icke heller af hans misstag och förvillande notiser undanskymts, utan landtmätarne samtidigt I fått fullständigt se, hvad de ega att förvänta från öfverdirektören vid landtmäteriet, eller dem, som nu hafva att lösa den honom lemnade uppgiften. Derigenom hade man sedan kunnat i ffamråd länevis bedöma, om något kunde och i borde gemensamt göras och i så fall till sjelfständiga och af personligt intresse för sjelfva saken lifvade deputerade öfverlemna att vidtaga j sådana åtgärder, som underlättade och påskyndade frågans lösning. Det synes ätven som skulle det i annat afseende varit tjenstaktigare att offentliggöra ett kongl. bref, uti hvilket öfverdirektörens vid landtmäteriet tillgörahden tvifvelsutan äro under anförande af fullständiga skäl skärskådade, än att, med det enda, om samma tillgöranden, bestämdt uppgifna sakförhållandet, att öfverdirektörens ädrete förslag, af den 6 Juni 1859, den 22 i månaden öfverlemnas till pensionskomiten. kategoriskt antyda, att förslaget genast befunnits oantagligt, ehuru dertill lärer hafva gifvits sjuårig lärooch mognadstid. Insändaren häraf önskade att icke nödgas tro på denna antydan. men vågar icke försöka en vederläggning deraf. Vore nu äfven, såsom hr Belfrages svarledertanken till, så olyckligt att, ehuru hr öfverdirektörer m. m. Falkman i sin reseberättelse af den 1 Mar: 1852 hos K. M:t i HnAGrdnIgie erbjudit six at: föreslå huru pensionsfrågan skulle lösas, pensions komiten möjligen funnithans ofvanberörda förslag så oanvändbart, att det till grunderna fordra fullständig omarbetning, eftersom komiten ickt kunnat tillstyrka dess antagande med några de taljförändringar, så torde det vara tvifvelaktig: om komiten, som, enligt hvad ryktesvis är kändt. bör afgifva förslaget om pensionsväsendets framtida ordnande för alla civila tjenstemän så tiin att K. M:t derom kan aflåta proposition till rikets snart sammanträdande ständer, är i tillfälle att derförinnan företaga frågan om den för kommissionslandtmätarne särskilda proviso riska pensionsinrättningen, så framt icke dese arbete dermed kunde underlättas. Efter sakens natur och rikets ständers föreskrift borde landtmätarne ega att fritt yttra sigi ämnet, åtminstone vid bestämmandet at hurv mycket de skulle hvar för sig lägga till hvad som erhölles genom årsanslaget 7200 rår, för att kunna mot nöd och brist anständigt skydda dem, som af ett eller annat olyckligt förhållande må ste före 65 års ålder, innan pension kan erhålla: å allmänna indragningsstaten, från tjensten afgå. äfvensom enkor och barn. Öfverdirektören vid landtmäteriet har ock en gång, nemligen genom sitt eirkulär af den 14 Febr. 1859, hvaruti förslag till grunder för en pensionsanstalt är uppstäldt, haft godheten att lemna tillfälle för ingifvande af yttranden, dock med dervid fästadt vilkor att dessa komme att innefatta godkännande af hvad han föreslagit. De då föreslagna årsafgifterna gåfvo väl icke grundadt hopp om annat än homöopatiska pensioner; men man grep efter halmstrået, genom att inom den utsatta RN NE af en månad förklara sig villig att ingå på de framställda hufvud: grunderna, och teg måhända allmänt fruktande att eljest blifva af öfverdirektören med laga rätt utesluten från den tilltänkta pensionsinrättningen. Sedan upplyst är att rikets ständer uttryckligen bestämt att årliga statsanslaget icke får beräknas och vidtaga förr än från och med det år, hvarunder samma inrättning blifvit bringad till verkställighet, kan man icke af fruktan för någons ovilja så länge tiga och äfventyra förlusten af. kanske ytterligare 72,000 rdr, utan hvarje landtmätare nödgas att efter förmåga söka bidraga till inrättningens snara ordnande. Ehuru densamma efter all sannolikhet blifver blott provisorisk, är den otvifvelaktigt mer än en under ålderdomsbördan staplande familjefaders enda närvarande hopp, och ingen af dem bland rikets många hundrade landtmätare, som hafva mannaårens krafter oförminskade, skulle väl vilja undandraga sig litet besvär för att om möjligt få pensionsfrågan tillfredsställande löst. — Huru skulle dock landtmätarne ännu kunna på gagneligt sätt enigt taga del i sin gemensamma angelägenhet, då de — kringspridda öfver hela riket och nästan behandlade i förevarande afseende som voro de i minderårighetstillstånd — icke ens lemnats ordentlig kännedom af k. brefvet den 1 Mars 1856, som lärer innehålla nådigt beslut om hvad som förut gjorts och om hvad derefter af öfverdirektörem: vid landtmäteriet bort göras eller således är att göra? S—g den 22 Aug. 1862. L—k. Rättosränec. oanh Paliccaker