sken har skrämt henne. Var så god och betala karlen hvad han begär och låt honom gå.? Hvart tog hon vägen?? frågade mrs! Wragge med darrande och sakta stämma. Hvar är den der frun, som skuttade förbi mig och in i ert rum?? Ah!? sade Magdalen. Inte är här någon fru. Komiin och se sjelf.? Hon slog upp dörren. Mrs Wragge steg in i rummet, säg sig omkring öfverallt — varseblef ej någon menniska — och uttryckte sin häpnad öfver detta resultat genom att tappa det fjerde paketet och att komma i en häftig darrning. Jag såg henne gå in här, sade mrs Wragge med förfärad. röst. En fru i grå kappa och bahytt — en gammal, ohöflig fru, som skuttade förbi mig midt i trappan — ja, det gjorde hon. Gif hit min bönbok! skrek mrs Wragge och blef dödsblek samt lät hela återstoden af. små paketer falla omkring henne som en kaskad. Jag vill läsa någonting uppbyggligt. Jag får lof att tänka på min hädanfärd. Jag har sett ett spöke! cHvad är det för dårskap? sade Magdalen. Ni har inbillat er detta; er promenad i bodarne har tröttat er alltför mycket. Gå in i ert rum och tag af er hatten. — Jag har. hört talas om spöken i nattdrägt, spöken i lakan och spöken i kedjor?, forttor mrs Wragge, som alltjemt stod liksom förtrollad inom sin magiska ring afvaror från en och annan: lärttskrarshandel. Men det här spöket är värre än något annat — ett spöke i gri kappa och bahytt! Jag vet-hur det kommer till4, fortfor mrs Wragge, smältande i botfärdiga tårar. ?Det är ett straff öfver mig för att jag kan känna mig så lycklig, skiljd från kaptenen. Det är ett straff öfver mig för att jag har varit i hälften af Londons bodar med nedhasade skor, först på den ena foten och-sedan på, den andra också... Jag är en stor, syn: derska. Hvad ni gör, så besvär jag er — gå ej ifrån mig!? Hon fattade Magdalens