Aftonbladet – 29 augusti 1862, sida 2

känsla, likaväl som en konstlad röst, skickligt instuderad — och jag tror ej ett grand på att det der fruntimret var den, som hon gaf sig ut för att vara. Det var den unga flickan sjelf, lita på det, mr Noel — och en djerf flicka är hon! Hvarför stängde ni ej porten, och skickade efter polis?4 frågade mr Noel. Min far skulle hafva skickat efter polis. Ni vet, lika väl som jag, Lecount, att min far hade skickat efter polis. Förlåt mig, sir?, sade mrs Lecount; jag tror att er far skulle hafva dröjt, tills han hade fått något mer att lemna i polisens händer, än hvad vi ännu hafva. Vi få nog återse detta fruntimmer, sir. Kanske kommer hon nästa gång med sitt eget ansigte och sin egen röst. Jag är just nyfiken att s2 huru hennes eget ansigte ser ut; jag skulle gerna vilja veta om hvad jag hörde af hennes egen röst i vredesmod var tillräckligt, för att jag skall kunna känna igen den, då hon är lugn. Jag har ett litet minne af hennes visit, som hon icke anar, och hon skall ej kunna undslippa mig, så lätt som hon sjelf tror. Blir det lilla minnet oss till något gagn, så skall ni få veta hvad det är. Hvarom icke, så vill jag ej besvära er med att lyssna till en sådan obetydlighet. — Tillåt mig att erinra er om brefvet, som jag lemnade er, sir. Ni har icke sett på det ännu. Mr Noel Vanstone öpprade brefvet. Han spratt till, då hans blickar föllo på de första orden — han tvekade ett ögonblick — och läste derpå igenom det med brådskande art. Papperet föll ur hans hand, och ban sjönk ba inges i sin stol. Mrs Lecount sprang upp, med en ung qvinnas snabba rörelser, och tog upp brefvet. Hvad har händt, sir?4 frågade hon. Hennes ansigte fick ett föråldradt utseende, lå hon talade, och hennes stora, svarta jgon blefvo hårda och grymma, till följd af len sannt naturliga förvåning och fruktan, öm orep henne,