enskilda samtal med mr Noel Vanstone, som oförmodadt blifvit henne erbjudet. Den fallkomliga omöjligheten af att väcka en ädlare känsla i denna Jlågsinnade natur var hepne klar genom det. föregående samtalet. Hennes sista hopp var att kunna skrämma den fege egoisten, och att genom fruktan vinna någon fördel öfver honom. Innan hon kunde säga något, bröt emellertid mr Noel Vanstone sjelf tystnaden. Så slugt han ock sökte dölja det, märktes det doc att han var till hälften ond, till hälften rädd, emedan hans hushållerska hade öfvergiivit honom, Han såg tveksamt på sin gäst och visade en nervös ifver att blidka henne, till mrs Lecounts återkomst. Var god erinra er, miss, att jug icke bar nekat fill att ej detta är n ledsam sakt, började han. Ni sade nyss ätt det ej var er afsigt att förolämpa mig — och jag försäkrar att jag inte heller vill gifva er anledning till missnöje. Får jag bjuda er litet smultron? Skulle det roa ervatt se på min fars samlingar? Jag kan försäkra er, miss, att jag af naturen är en lättrörd man, och jag deltar varmt för de båda systrarne — synnerhet för den yvgsta.. Tala blott med mig om de ömma känslorna, ooh jag blir traxt hänförd. Ingenting skulle roa mig mer utt höra än om miss Vånstones fästtaan (jag allar henne verkligen alltid ?miss Vanstone?, ch så gör Lecount med) — ingenting skulle oa mig mer, sade jag, än om jag fick höra tt miss Vanstones fästman, hade kommit illbaka och gift sig med henne. Om ett litet ån skulle medverka till. hans hemkomst, ich om jag erhöll god säkerhet derför och mm min jurist ansåg mig göra rätt —X tHåll, mr Vanstone, sade Magdalen. Ni misstar er alldeles om den person, som i bar att göra med. Ni är beklagligt förHindad om ni tror att den yngre systerns iftermål — om det också kunde firas inom n vecka — skulle verka någon ändring i en känsla, som förmådde henne att skrifva ll er far och till er själf. Jag vill icke