lens förhastade svar bröt fram med passionerad häftighet och med hennes egen röst Endast vanan af att offentligt uppträd: räddade henne från att göra det förderfligs misstaget ännu betänkligare genom ett farsök att rätta det. Här kom den förflutna tidens öfningar henne till bjelp och lärde henne att genast fortsätta sitt tal med miss Garths röst, liksom om ingenting hade händt. Ni menar väl, mrs Lecount, fortfor hon, men ni gör skada i stället för gagn. Mina elever skola icke antaga ett sådant tillbud, som ni föreslår. Jag är. ledsen öfver all jag nyss talade så häftigt; jag ber att ni täcks förlåta mig.4 Hon forskade noga efter uttrycket i huskållerskans adgte medan hon talade dessa försonande ord, men mrs Lecount gäckade allt hennes bemödande enom att hålla näsduken för sina ögon. ade hon eller hade hon icke märkt den hastiga förändringen i Magdalens röst? Detta var omöjligt att säga. Hvad mera kan jag göra?t mumlade mrs Lecount, med ansigtet gömdt i sin näsduk. Gif mig tid att tänka — gif mig tid att lugna mig. Får jag aflägsna mig för några minuter, sir? Mina nerver äro i en sådan skakning af detta uppträde. Jag mäste skaffa mig ett glas vatten; annars tror jog att jag svimnar. Gå ej ännu, miss Garth. Jag bönfaller att ni måtte dröja, att ni må gifva oss tid attreda denna olyckliga sak, om vi kunna det — var god och stanna till dess jag kommer tillbaka; Rummet hade två dörrar. Den ena förde in i förmaket åt gatan och var straxt till venster om Magdalen. Den andra dörren hörde till rummet åt gården och fanns alldeles bakom henne. Mrs Lecount drog sig illbaka genom dubbeldörrarne, artigt väljande den sednare utgången, för att ej besvära gästen, genom att gå alldeles förbi henne. Magdalen väntade till dess hon hörde dörren bakom sin rygg öppnas och åter illslutas, och fattade derpå det beslut att i lraga så mycken fördel hön kunde af det