Aftonbladet – 26 augusti 1862, sida 3

nade och skrattade; några af dem tillstyrkte skämtsamt en liten, helsosam aga; en qvinna frågade Norah om hon var barnets mor, en annan beklagade henne med hög ris för att hon var dess guvernant. Innan Me: dalen kunde tränga sig fram genom folk hopen — innan hennes elit öfvervägande ifver att hjelpa sin syster, som hade gjort henne alldeles blind för hvarje annan fara, bunnit töra henne till sidan af Norah, der hon utan tvifvel skulle hafva förrådt sig — kom en öppen vagn långsamt farande, hindrad i sin fort af. den mängd utaf åkdon, som funns framför den. En gammal dam, som satt deri, hörde barnet skrika, kände igen Norah och ropade henne genast till sig. Betjenten banade väg igenom folkmassan och barnen blefvo upplyftade i vagnen. Det var en verklig lycka att jag händelsevis åkte denna väg, sade damen, i det hon vårdslöst gaf Norah ett tecken att sätta sig baklänges; ni har aldrig förstått att handleda min dotters barn och ni kommer aldrig att kunna göra det. Betjenten slog upp fotsteget — vagnen for bort med barnen och guvernanten — de nyfikna åskådarne skingrades åter — och a var ensam. Må så vara! tänkte hon med bitter smärta; Jag skulle blott hafva plågai henne. Vi hade endast fått erfara smärtan at att skiljas åt till nya lidanden.4 Mekaniskt gick hor samma väg tillbaka; som i en dröm återvände hon till parkens öppna fält. Den förfärliga frestelse, som höll hennes själ fången, beväpnade sig försåtligt med den starka kärleken till hennes syster, med den bittra harm hon kände för gin systers skull — och snärjde henne ännu fastare i sitt nät. Under maskens konstlade förger och lögn brann hela den vilda för