Aftonbladet – 26 augusti 1862, sida 3

prydlighet, god emak och värdig enkeihet, och hvars utseende var ett lysande bevis på en sund fysike segrande motstånd emot tidens makt. Om mrs Lecount hade strukit ut femton eller sexton år från sin verkliga ålder och påstått sig vara trettioåtta år, så skulle det ej hafva funnits en man ibland tusen eller en qvinna bland hundra, som icke skulle trott henne utan tvekan. Hennes mörka hår hade just börjat räkna ett och annat grått strå, men intet vidare. Det låg slätt benadt under: en snöhvit spetsmössa, helt enkelt klädd ed sorgband. Ej en skrynkla syntes på hennes släta, hvita panna eller på de runda hvita kinferna: Hennes baka hade en liten täck grop och hennes tänder, voro beundransvärdt jemna och friska. Läpparne skulle måhända afen kritisk betraktare hafva ansetts vara för tunna, så vida hon-icke hade vänjt sig att på bär sta sätt dölja detta lilla fel genom ett ständigt, sött leende. Hennes stora svarta ögon hade kanske förefallit skarpa i ett annat fruntimmers ansigte — i mrs Lecounts voro de milda och ljufva. De voro ömt intresserade för allt som hon betraktade — för Magdalen, för grodan: på pyramiden i aquariet, för utsigten på bakgården, för hennes egna mjuka, vackra händer, som hon gned, den ena med den andra, under det. hon talade; för hennes vackra kambrickschemesette, hvilken hon hade den vanan att med välbehag betrakta, under det hon lyssnade på hvad andra talade. Den vackra, svarta klädningen, hvarmed hon hedrade minnet af Michael Vänstone, var icke blott en vanlig sorgdrägt — den var en lyckad artighetsbetygelse döden till ära. Henves oskyldiga, hvita nättelduksförkläde var, endast det i sig sjelf, ett htet, busligt poem. Hennes stenkolsörringar voro så anspråks