Aftonbladet – 26 augusti 1862, sida 2

repeterat detta en minut, började hon dernäst försöka sig i att förställa sin. röst och sitt sätt. Detta var den enda del af rollen. hvari hon kunnat införa en härmning af miss Garth med alla hennes små egenheter, och denna likhet var i sanning fullkomlig. Den sträfva rösten, det tvära sättet, vanan att låta vissa fraser åtföljas af en hestig nickning på hufvudet; det northumberlandska hårda uttalet af bokstafven p — alla dessa personliga små egenheter hos den gamla guvernavten voro träffande lika. Detta upptagande af en annans karakter var verkligen — hvad kapten Wragge yttrade derom — förställningskonstens triumf, Såvida man ieke hade sett Megdalens ansigte på nära håll och i klart dagsljus, skulle ingen som nu mötte henne för ett enda ögonblick hafva kunnat ana att hon icke var en sjuklig, snedväxt, föga behaglig qvinna af minst femtio års älder. Innan hon öppnade sin dörr, såg hon noga efter att inga medel till scenisk maskering lågo fråmme, ifall hennes värdinna skulle oå in i rommet under -hennes frånvaro. Det enda föremål, som hon faun sig hafva försummat att lägga undan, var ett litet paket med Norahs bref, hvilka hon hade läst un ler den föregående qvällen, och af en händelse hade det blifvit skjutet under spegeln megan hon klädde sig. Då hon tog dessa bref för att lägga undan dem, föll den 1anken i ögonblicket henne in: tSkuile Norah känna igen mig, om vi möttes på gaten?4 Hon såg sig i epegeln och log corgset. Nej, sade hon, Sieke ens Norah. Hon öppnade dörreuv, sedan hon först hade ett på sin klocka. Den var tolf. Hon hade slott en timma på sig för att göra sitt djerfra försök och hinna hem igen innan vär linnans barn kommo hem från skolan.