Schweiz och ltlauen samt Vvanada. MIVCerallt skildrar författaren med samma lätta och angenäma stil landet, dess utmärkta persoaer, som han sammanträffar med, dess seder och bruk och dess sällskapslif, samt inter folierar sina personliga iakttagelser med historiska anekdoter och kuriositeter. Öfversättningen tyckes snarare vara gjord från tyskan än från engelskan, och ehuru ledig är den icke fri från inadvertenser. Tvenne arbetares frislunder. Poetiska för sök af J. W. och Isidor K. Christianstad. 1862. Detta lilla häfte inledes med ett förord, undertecknadt: P. C. Kjellberg, urfabrikör i Christianstad. Här omtalas att de an språkslösa qvädena äro författade af två handtverksarbetare samt tryckta, utan inbillning om något konstnärligt värde, på vänners in rådan och på en väns bekostnad. Föror dets författare gör derefter en skildring al handtverksarbetarnes ställning för några decennier seda. och nu. Det är en sorglig afla af det förflutna och en jemnförelsevis mycket glädjande tekuing af detnärvarande och af utsigterna för framtiden. Författaren visar att tid och tillfälle till inhemtande af kunskaper numera icke felas. arbetaren, och uppmansr varmt fäder och husbönder at handtverksklassen att tillhålla sina barn och arbetare att besöka skolorna samt att använda alla medel till kunskapers förökande och själsförmögenheternas utveckling. Efier denna inledning följa de begge ar betarnes poemer. Den ene af författarne, J. W., som blott 1 år i sin barndom gått i folkskola, har sedan varit 7 år i lära och nyligen blifvit gesäll. Under lärotiden har han genom läsning helt och hållet på egen hand förvärfvat sig den förmåga att yttra sina tankar och könslor, hvarom de utgifna sångerna bära vittne. De röja en ren och god anda samt hafva ganska korrekt och ledig form. Den andre författaren, Isidor K., skrifver i den skämtsamma genren. (Insändt.) J. IL. Runebergs Erzählungen des Fähndrich (!) Stål. Ins Deutsche ibertragen von Wolfgang Kahleis. II. Stockholm, 1862. 92 sid. 8:o med musikbil. Poetiska öfversättningar ifrån svenskan höra nu för tiden icke till sällsyntheterna. Vi bafva i dessa dagar bland annat erhållit tvenne sådana till tyskan af åtskilliga bland Es. Tegners dikter. Hurudana dessa äro bar ännu icke hunnit utrönas; men, skulle de befinnas likna hr Kahleis öfversättning af Fännik Slåls sägner, då må man med san oaste sjelfkänsla upprepa Luthers bekanta: Gud bevare oss för våra vänner! Det litterära arbete, hvars titel vi här of. van anfört, tillhör nemligen antalet af dessa oförsvarliga attentater mot en utmärkt för fattares rykte, på hvilka ölversättarnei våra dagar tyvärr icke låta oss lida brist. Alldeles oförklarligt är huru öfversättaren haft nog djerfhet att hos H. M:t konungen anhålla om att få dedicera sitt opus till högstdensamme; huru han kunnat göra det i ev så löjlig och dålig ?Widmung?, som hö läses, är åter fult begripligt för den; som tager hans häfte i handen och genomögoar det. Men spillom icke ord på öfversätarens alldeles egenhändiga fantasier, utan låtom oss öfvergå till dem, för hvilka Runebergs damn och verk fått tjena till skylt. De medgifves gerna, alt företaget att öfversättu Runeberg icke tillhör de lättaste; och förlåvlig kunde. alltid en och annan blunder förefalla, om blott.det hela vore någorlunds skopligt. Men så är ingalunda förhållandet. Icke nog med att öfversättaren ej väl förstår. det språk, hvarifrån hen öfversätter (något som så lätt händer tyska öfversäöttare); men han känner ej en gång sitt eget modersmål tillräckligt eller har, hvad värre är, hunvit glömma det. Bevis på den förra salsen skola vi i öfverflödande mängd med dela; den sednare skall här och der i det följande få ein fulla belysning; ty att upprepa alla ställen, der tyska språket miss: handlats, blefve — att atskrilva en stor, fel af boken. Det är. alldeles klarf, att mån icke af en öfversättare, så qvalificerad som denne, kan begära denna fina poetiska takt. denna makt öfver formen, denna pietet emot originalet, som fordras at en fulländad öfversättare till ett utmärkt poetiskt arbete. Också öfverflödar öfversättningen af haltande verser, besynnerliga rim, sådana som Hori och Loos, Schwarze och hat sie, Veteran och Teufelskerl 0. 8. V., oriktiga tonvigter, såsom Gösetz, anbråch m. m. d. i oändlighet. Vi skola således lemna alla högre synpunkter vid en öfversättnings bedömande ur sigte och för det mesta hålla oss blott till tolk: ningen af språket. Det blir icke stort anna: än ett register på bockar; men här, om nå. gonsin, göra reflexionerna sig sjelfva. Redan andra och tredje raderna af Dei Soldaten-Knabe?, samlingens första stycke. förefalla betänkliga: Ein Mann mit siebzehn, nahm er doch mit funf zehn schon sGewehr. Die Welt war ihm der Ehre Feld. (Vid femtön år gevär han tog, vid sjutton va! han man. Hans hela verld var ärans fält.) Här, i dessa båda rader, har man nu h nuce öfversältarens hela förfaringssätt. An tiogen ställer han skaldens ord på hufvude loch gör till gallimathiss, plaätthet eller de klamation hvad som i originalet var koncist j kraftigt och glödande; eller ock — begripe jhan icke den syetska meningen. Hvad son I återstår, om alla ställen af dessa två slag ur öfversättvingen afskildes, skuile icke upp i taga ett tryckt ark af alla sex, — Vidare Bald sorgt ich, bald hab ich gelacht ;) Die Mutter weint wohl Tag und Nacht, Dann schied sie himmelwärts (). II adl I NTE