Ordbok öfver svenska allmogespråket af Joher Ernst Rietz. Häft. I—II. Lund 1862. Det är med liflig tillfredsställelse vi an mäla de tvenne första häftena (A-—Fors af det ordboksarbete, åt hvilket prosten J E, Rietz egnat många års oförtrutna fors! ningar. Ailmogespråket i landets särskild delar är ett ämne af det allrastörsta ir tresse; det är uti de svenska landskap: målen som det svenska talspråket till störst: delen lefver och rörer sig, det är i der som skriftspråket eger sin grund och re och äfven frön till sin framtida utveckling Den illitterata medelklassen inbillar si: gerna att detta språk endast utgör en fö: vrängning eller ett dåligt uttal af skrift: språket. Men detta är ett stort missiag Hos allmogen fortlefver, ehuru i somlig: trakter mera, i andra mindre rent, fäderne språkets ord och former, och landskaps målen visa ofta en stor naturlig kraft oci fyndighet vid sammeansättning och härled ning af nya ord för begrepp, i fråga ov hvilka den bildade menniskan med mer: förslöad språkinstinkt står handfallen oci helt makligt iriper efter det främmande. ; Sverges landskaper finnas vid fullt lif mång: gamla förträffliga ord, hvilkas upptagand: 1 skriftspråket skulle medföra stor vinst, oc! ätven flera nyare ordbildningar och sag mansättningar, som dels omedelbart kunn: bidraga, dels angifva rätta vägen och sältt för att efterhand och på ettnaturligt sätt er sätta de främmande orden genom inhemska Jemförelsevis ringa har hittills blifvit gjord för samlandet och ordnandet af detta språk förråd i vårt land: Danmark har ett dialekt lexikon af Molbech; Norge fick för ett år tionde sedan af Ivar Aasens hand en förträfflig ordbok öfver norska bygdemålen. Ihre utgaf 1766 ett svenskt dialektlexikon. men det är icke blott i högsta grad ofull ständigt, utan äfven fullt af misstag och grofva tryckfel, och består hufvudsakliger af ett sammandrag af andra till stor del i språkligt hänseende alldeles okunniga persöners ordsamlingar, gjorda utan all gemensam plan. På sednare tiden ha visserligen åtskilliga ordlistor för särskilda landskaper blifvit offentliggjorda, men något fullständigare på vetenskaplig insigt grundadt arbete ha vi hittills saknat, och detär derföre glädjande att se denna lucka inom vår littera tur fylld. Vi ha redan vidrört några af de fördelar, man kan hemta af detta arbete i afseende på skrifspråkets riktande, men det tjenar äfven i väsentlig mån såsom bidrag till kännedomen om svenska språkets anor, till förklaring och upplysning af fornspråket och af våra skandinaviska frändespråk, för att icke tala om de märkliga upplysningar, som derur äfven kunna hemtas med afse-1 ende på fornoch medel-högtyskan samti fornengelskan, och hvilka skola göra arbetet särdeles kärkommet äfven i Tyskland och England. ä I en utförlig inledning redogör författaren för sin uppfattning af ämnet, för hvad som hittills blifvit utgifvet med afseende på de svenska munarternay; för den plan han följt vid ordförrådets insamling och ordnande, för de biträden han erhållit, för de särskilda språkgrenar inom den indogermaniska språkstammen, med hvilka språkliga jemförelser ifrågakomma, samt slutligen för de handskrifter från medeltiden, som blifvit begagnade, för att upplysa svenska land-kapsorden. Författaren her, utom för allmogespråket egendomliga ord, äfven upptagit sådana. som förekomma i riksmålet, men som genom ett särdeles egendomligt uttal eller gevom former, kön eller böjningar visa en å! derdomlig prägel. Stamorden äro ställda i spetsen, ättlingarne ordnade derunder, hvar igenom man har tillfälle att på en gång se stam, grenar och blad samt liksom öfver skåda ordets lifsoch utvecklingshistoria och tillika undviker att för hvarje särskildt ord angilva stamordet. På sina behöriga ställen finnas dock de härledda or: den anförda med hänvisning till stamordet. Ställena, der orden äro hörda och upptecknade, äro angifna, icke blott landskapet, utan äfven ofta häradet och socknen, — ja stundom byn, hvilket varit nödvändigt, eme dan i de större socknarne, t. ex. i. Dalarne, munarterna ej blott skifta med afseende på ordens uttal, utan man i vissa byar får höra uråldriga ord, som af de öfriga sockenboarne ej brukas, understundom icke ens äro kända. För åtskilliga laudskapsord äro bifogade hvarjebhanda förklaringar öfver fol kets lefnadssätt, hemvanor eller skrock och vidskepliga föreställningar, hvarförutan or dens betydelse icke kunnat rätt angifvas. Biand det myckna intressanta, som ådrager sig uppmärksamheten, då man bläddrar uti denna ordbok, är äfven att finna, att många af de utaf Grimm i hans Deutsche Grammatik (3:e delen sid. 40—63) uppställda förlorade starka verberna ännu lefva qvar i våra fornartade landskapsmål och äro vid full lifaktighet med många ättlingar. Såsom exempel kan anföras verbum dimba, damb, dumbis, under hvilket anföras 29 härledda ord. Dylika från svenska folkspråkets märkeliga gamla ord hemtade bekräftelser för de åsigter Grimm uti ifrågavarande fall uttalat skola utan tvifvel glädja den store språkforskaren. Ordboken upptager äfven de svenska munarterna från Finland, som man här för första gången får tillfälle att omständligare lära känna efter anteckningar som förf. erhållt öfver Nylands-, Gamla Karleby-, Nya Karleby-, Kronoby-, Pedersöre-, Alands-, Pargas-, Nerpesoch Qvarken-munarterna, Vi skulle kunna anmärka, att ett och annat ord är upptaget såsom hörande till finsksvenska språkidiomet, hvilket äfven förekommer i landskapsmål på denna sidan Bottniska viken. Ansigt (sid. 11) har sålunda äfven i Helsingland betydelse af panna, då öga betecknar det återstående af ERE 0 NY blpettt gr a RE ONES NI INA 0 EE NE SV