INTET NAMN). AF WILKIE COLLINS. VI. Krönika för Februari månad. Vanan har nu gifvit min sköna frände den säkerhet, som jag förutsade skulle komma med tiden. Hennes förmåga att med frångående af sin egen personlighet sätta sig in i olikartade karakterer väcker en så stor uppmärksamhet att samma personer komma för andra gången för att utforska hur en sådan förvandling kan låta verkställa sig. Det är en älskvärd svaghet hos den engelska. publiken att aldrig kunna fatta då de hafva fått nog af någonting godt. Detröttna aldrig vid en af hennesfkaraktersroller — ett gammalt fruntimmer från norra delen af England, modellerad efter den ärade guvernanten i den aflidne mr Vanstones hus, för hvilken jag fre mig sj If vid Combe Rouen. Hennes utför.nde at denna roll väcker den största häpnad. Och jag undrar ej derpå. En så utomordentlig härmningsförmåga hos en nitton års flicka har så långt jag minnes tillbaka aldrig blifvit skådad af publiken. Jag finner sjelf att jag ej skrifver i min vanliga upprymda ton, jag känner mig något nedstämd. För att tala rätt uppriktigt, är jag orolig för framtiden. Under höjden at våra triumfer har min egensinniga elev alltid sina tankar fästade vid detlumpna familjgrälet. Jag känner mig prisgifven för det första infall i Vanstoneska riktningen, ) Se A. B. n:r 154, 155, 157—159, 161—164, In, 177, 179, 181—184, 186, 188. 189 och