Aftonbladet – 21 augusti 1862, sida 1

gr ar EL a ST TR ER RE ES ER klaring rörande de sednaste händelserna och att man har svårt att föreställa sig annat än att, då förhållandena en gång komma att ligga klara och tydliga framför oss, vi skoia af dem erfara ett helt annat intryck än de för närvarande möjligen kunna synas egnade alt framkalla. ?Må dock härmed vara huru som helstX, fullföljer den vidt spridda och Italiens sak varmt tillgilna engelska tidningen, sen sak är dock säker, den nemligen att Garibaldis tålamod och sjelfbeherrskning under några månader varit underkastade ett så oerhördt prof, att det icke kan riktigare beskrifvas än såsom tortyr. Hela hans själs lif ligger i Italiens enhet, oberoende och frihet. Det är ett lif, som hos honom uppslukar allt annat. Utom detta her han intet hem, ingen hvila, intet namn, ingen ärelystnad, ingen känsla, ingen tillgifvenhet. Det har växt upp inom honom, till dess det öfverskyggat hela hans inre väsen. Det är föremålet för hans tankar om dagen, för hans drömmar om natten. Så stor är hans passionerade och allting absorberande hän-gifvenhet för detta, att han visat sig beredd: att för detsamma offra det dyrbaräste han: eger — sitt eget anseende. För detta un-derkastar han sig med nöje försakelser, mö-dor, fara, död; för detta hear han visat sier vara i stånd att uthärda isolering, overkss samhet; personlig förödmjukelse och sin e sar. ka viljas underdånighet under en ar,gans. Han har hjeltemodigt huggit sig en väg genom för alla andra än honom sjelf eöfverstigliga hinder ända till några få steg fråm sitt mål — och hvad finner han? Ham finner mellan sig och det, mellan Italien oelk förverkligandet af Italiens lysande bestänmelse, en enda mans — en utländnings — dynastska betänkligheter. Han finner fö nom fortfarande med jernhand gri om F.öm historiskt och politiskt konungarikel aliens hjerta, utan hvilket såsom huftud sad detta konungarike saknar en stadigvar ande medelpunkt för lag, regering, or Dag och enhet samt finnes till endast i inbilingen snarare än i verkligheten. Han tror, och han har skäl att tro, att denry jernklädda, främmande hands STepp på den eviga staden syftar att tillintetgöra Italiens nyvaknade nationella lif, utsötter det för grymma omvexlingar och, om det förlänges, helt och hållet skall förqväfva det samt derigenom göra hans lifs och bans mödors mål fåfängt. Om ham i våndan af sina svikna förhoppningar hugger mot svärdet med sin knutna hand, vetande, såsom han måste antagas göra, att han blott kan stympa sitt eget kött och blod genom slaget, så låtom oss, då vi sitta till doms öfver hans förfarande, icke glömma den förfärliga utmaning, som stungit honom ända in i själen. Men vi bekänna, att vår uppfattning af Garibaldis karakter förbjuder oss antaga, att driffjedern till hans andra expedition till Sicilien var någonting så obegripligt och så oursäktligt. som ett utbrott af okuflig vrede. Viäro myc:ket benägna att tro, att utvecklingen af detta skenbart beklagliga företag skall uppdaga någonting mera än otålighet såsom den hätstång, som sätter det i rörelse. Hvad skulle man väl säga, om det visade sig ati diplomatien, som iromar i Paris och dragande: fördel af Garibaldis okonstlade och oegen-nyttiga patriotism, börjat locka honom åt ett håll, som ligger i motsatt riktning mot Rom och in i ett företag, som straxt i sin början skulle ha ställt Europas stormakter i slagordning mot honom? Man kan, om man vill noga granska de sednaste 13 månadernas korta och mysteriösa underrästelser, upptäcka påtagliga spår till en komplott, i hvilken, under det att Garibald! ssulle bli den synliga verkande krafien, Ratazzis, Napoleons premierministers i Turin hand var sysjaelsatt med att anordna sakerna. Tänk om: jen vänlig varning skulle ha borttagit fjällen: från den italienska patriotens ögon och lärt. hanom att betrekta Ratazzis inblandning så-som ett öfverlagdt försök att sprida förvirsring i östern och derigenom afvända Qppmärksamheten från den franska ockupationen af Rom? Garibaldis expedition till Sicilien liknar mycket en explosion af ämnen, som äro tillredda för något annat ändamål och af nägon annan hand. nnu är det omöjligt för allmänheten att blicka genom det dammoln den uppjagat, men vi skulle ej bli öfverraskade af att finna att ropet: Rom eller döden!? blifvit höjdt såsom ett förtvifladt, men nödvändigt alternativ för ;planer, som slugare hutvuden än Ca, reras höres höpsmidt och hvilkas förnämsta syftemål vår att omintetgöra hans höga anseende och hans förhoppningar. Det förefaller tydligt att Garibaldis nuvarande rörelse icke: var på förhand öfverlagd — den har uiseendet at en extemporiserad expedition, . tilll hvilken man tagit sin tillflykt icke så myeket för dess egen skull som af andra orseker — den kommer så plötsligt öfver oss som en motkomplott, hvars förnuftighet er.idast kan förtydligas genom den fulla kän. nedom om den komplott, som den vär amnad att omintetgöra — den är, eli: hvad vi misstänka, ett plötsligt, mer, farligt. drag för att göra Napoleon schackmalt, kanske det enda återstående ärag, som ingaf förhoj pning Om att komma ur en ännu värre ställning. Ty det är mot Napoleon Hl, icke mot Victor Emanuel — icke en gång mot Ratazzis regering, undantagandes för så vidt hon är Napoleons verktyg — som Garibaldi befinner sig i uppresning. Det är ej med vapen han hoppas förskaffa sig väg till Roms ehura vapen äro nödvändiga för honom. Ban söker att skaka den sjlfviska viljan hos legionernas herre, icke ait besegra legionerna sjelfva. Han har företagit sig den djerfva, men otvifvelaktiga manövern att förmå kejsaren att bekänna kort och tvinga honom alt kasta alla vackra svepskäl å sido samt antingen släppa sitt tag på Italiens hufvud