Aftonbladet – 18 augusti 1862, sida 2

glömde sina granna fraser. Den innersta andan i mannens äfventyraresjäl bröt oemotståndligt ut i hans utrop: tHvem djefvulen kunde hafva trott det? Hon kan ja spela! I gamma ögonblick, som dessa ord undföllo hans läppar, besinnade ban sig dock och ämnade framföra en af sina prydligaste artigheter,. men Magdalen hejdade honom redan vid de första orden. Nejö, sade hon, för en gång har jag tvingat er att tala sanning. Jag vill ingenting vidare höra. Förlåt migt4, svarade den oförbätterlige Wragge. Ni beböfver endast litet undervisning, och jag är just rätte mannen att gifva er den. Med dessa ord erbjöd han henne en stol och beredde sig till en föreläsning. Hon satte sig tyst. En mulen liknöjdhet började synas i hennes sätt; kinderna voro åter bleka och blicken var uttryckslös fästad 5 väggen midt emot henne. Kapten Wragge märkte dessa tecken af modlöshet och missbelåtenhet med henne sjelf efter den ansträngning, som hon hade pålagt sig, och insåg hur angeläget det var att åter lifva henne genom att för en gång tala rätt fram och utan omsvep rörande ämnet. Hon hade förvärfvat sig ett nytt värde i hans iriga ögon. Hon hade ingifvit honom en ust att spekulera på hennes ungdom, skönhet och utmärkta anlag för scenen, som väcktes hos honom först då han såg henne spela. Den gamle militären var snabb i vändningarne. Han och hans planer hade båda gjort högersväng?, då Magdalen satte sig ned för att höra hvad han hade att säga. eMr Huxtables åsigt är äfven . min, började han. Ni är af naturen ämnad till skådespelerska. Men ni behöfver undervis