Aftonbladet – 16 augusti 1862, sida 3

tJag har icke glömt rolernaX, sade Magdalen sorgset, Xoch jag kar med mig de små böcker, hvari de äro skrifna för min räkning. Jag har aldrig velat skiljas från dem; de erinra mig om en tid —4 Hennes läppar darrade och en känsla af djup smärta gjorde henne stum. . Litet nervöst, anmärkte kaptenen :välvilligt. Ingalunda något dåligt tecken. De största skådespelerskor äro vanligen nervösa. Följ deras exempel och besegra denna svaghet... Hvar äro rolerna? Aha! der, ser jag. Rätt nätt skrifva, och ovanligt snyggt. Jag skall gifva er tecken — det skall — som tandläkarne säga — vara gjordt på en handvändving. Tag det inre rummet till scene; jag skall föreställa åskådare. Nu ljuder klockan, ridåen går upp, stilla på femteraden; tystnadj nere på parterren — Lucy kommer in! . Hon ansträngde sig hättigt, för att bibehålla sjelfbeherskning; hon tvingade tillbaka sorgen — den oskyldiga, naturliga, rent menskliga -sorgen efter dev bortresta, efter de döda — som stred med henne, för att vinna de tårar som hon vägrades att gifva. Beslutsamt med iskalla, hårdt knutna händer, försökte hon att börja. Men dåde första, välbekanta orden undföllo hennes läpar, så kom Frant tillbaka från hafvet och hennes döda fader såg på henne med det kära leendet från fordna, lyckliga tider. Hennes mors och systers röster hördes under stilla samtal vid det friska, doftande landthemmet, och trädgården med sina promenader, vid Combe-Raven 2 för hennes blickar. Med en sakta klagan sjönk hon ned på en stol; hon lutade sitt hufvud emot bordet och utbrast i häftig gråt. Kapten Wragge var i ögonblicket på fötter. Hon ryste tillbaka, då han närmade sig och gaf honom hastigt ett tecken med handen att gå bort. : Forts. följer.)