för att löpa till storms emot samhällets moraliska befästningar. cHör nu påt, började han. Här är jag en behöfvande man. Nåväl. Utan att inveckla frågan genom några forskningar öfver orsaken till att jag kommit i denna belägenhet, vill jag blott fråga huruvida det är eller icke är ett kristet samhälles pligt att understödja den behöfvande? Säger ni nej, så väcker ni min förvåning, och vi säga icke ett ord vidare. Säger ni ja, så avhåller jag att få fråga om något klander kan drabba mig, emedan jag leder ett kristligt samhälle till sin pligt? Ni kan invända: Är en klok man, som har samlat pengar, förbunden att skänka bort dem igen åt en tanklös främling, som icke har samlat några? Ja, visst är han det! Men på hvad grund? Naturligtvis af det enkla skäl att han eger. pengar. Öfver hela verlden förskaffar sig den man som icke eger pengar dylika och på en eller annan. metod af honom, som har dem; och i nio fall af tio är metoden falsk. Huru? Edra fickor äro fulla och mina äro toma; och ni vägrar dock att bjelpa mig? Girige usling! Tror ni att jag skall tillåta er bryta emot menniskokärlekens heliga förbindelser? Jag skall icke tillåta det — jag säger er bestämdt attjag gör det ej! Dessa äro mina grundsatser såsom moralisk åkerbrukare. Grundsatser, som tillåta små bedrägerier? Ja, visserligen. Rår jag för om det menskliga deltogandets fält ej kan odlas på något ennat sätt. Rådfrågr mina bröder, åkerbrukare i det praktisk lifvet — berga de in skörden utan arbete? Nej, de måste odla den sträfva naturen just som jag odlar den girion menniskan. De måste plöja och så, och Larfva och dika—— och allt det der. Hvarför skall då jag hindras i mitt arbete att bereda mennisi till skörd? Hvarför skall jag förföljas, derför att jag vanligen upplitvar de ädlaste känslör som finnas i vår natur? Nedrigt! — jag kan g uttrycka mig med ett annat ord — ri; AkKeri ne: igt! Hade jag ej förtroende till framtiden,