Aftonbladet – 14 augusti 1862, sida 2

på mig? Ack, om jag kunde vara så tålig som hon! Om jag blott kunde glömma hvad vi äro skyldiga Michael Vanstone! ; Hennes ansigte förmörkades af ett hatfullt och förtvifladt uttryck. Hon började gå fram och åter i det lilla rummet, stort som en bur. Nej, aldrig förrän skulden är betald!4 Hennes tankar återvände till Frank. tHan är ännu på hafvet, stackars Frank! allt längre och längre bort från mig; han or hela dagen, han seglar hela natten. j O, Frank, älska mig! Hennes ögon fylldes af tårar. Hon strök hastigt bort dem, gick framåt dörren -och skrattade med konstlad glädtiglet då hon åter vred upp låset. ; Hvilket sällskap somhelst är bättre än mitt eget, utbrast hon nästan vildt, då hon lemnade rummet. Jag glömmer ju alldeles. mina pyförvärfvade slägtingar. — min halftokiga tänt och min onkel, skälmen:4 Hon gick utför trapporna, och då hon kom till första våningens förstuga stannade hon der under ett ögonblieks tvekan. Hur skall detta slutas?4 tänkte hon. CHvart skall min planlösa resa föra mig härefter? Hvem vet det — och hvem frågar derefter? Hon gick in i rummet. Kapten Wragge presiderade vid tebordet, med minen af en prins vid sin egen furstliga bankett. ;På den.ena sidan om bordet satt mrs Wragge, med sin uppmärksamhet fästad vid sin mans blickar, lik ett djur som vänter att erhålla sin föda. På den andra sidan var en ledig stol, åt hvilken den artige kaptenen gjorde en inbjudande rörelse med handen, då Magdalen kom in. Hur tycker ni om ertrum? frågade han. SJag vill väl förmoda att mts Wragge har arrangerat allt. på bästa vis? Ni tar väl mjölk och socker? Smaka på stadens bröd,