Aftonbladet – 13 augusti 1862, sida 3

mera — min Gud, min Gud! — alla om hvarandra, alla på en gång, alla onda, allt surrade i mitt hufvud, liksom der hade varil fyratiotusen millioner bin — säg inte åt kaptenen, säg inte åvkaptenen! Den olyckliga varelsen släppte den gamla bokeni goltvet och tryckte båda sina händer emot tinnipgarne, under det hon stirrade åt dörren med en blick af vansinnig fasa. tLugna er, mina ert, sade Magdalen, Kaptenen hor ej bört er. Jag vet nu hvad nilhar för ondt i ert bulvud. Låt mig kyla afidet, Hon doppade en handdåk i vatten och iryckte den emöt det heta, förvirrade huafvutlet, som mrs Wragge ötverlemnade åt hennes vård med eit sjukt barns eftergifvenhet. tEn så vacker hand, sade den stackars qvinnan, .som började erfara lindring af-det kylande ,medlet och. beundrande qvarhöll Magdalens hand i sin. Hur fin och-hvit den är, Jag bjuder till att vara en fin dam; jag bar alltid handskar ,å mig — men jag fan ändå inte få mina händer så bra som edta. Men nog är jag smakfullt klädd; säg, är jag ej det? Jag tycker om att kläda mig väl, det.ger mig.litet lindring. Jag är all: tid lycklig då jag ser på mina kläder. Hör på — inte kan ni väl blisondvspå mig? Jag skulle såsgerna vilja försöka er hatt. Med -ungdömens Tältvunna medlidande uppfyllde Mågdalen hennes infall, Hön stod leebde framför spegeln och nickade åt sin. egen bild, med bälten högst uppe på hjessan. En gåvghade jog en, som var lika vacker som denna, sade hon — men den var hvit, i stället för Svart. Jag hade den på mig, då kapten gifte sig med mig. Hvar träffade ni honom? frågade Magdalen, i hopp att genom denna-frågå öka sin) kvapphändiga bekantskap -om kapten Wiaoges På restaurationen, sade mrs Wragge. Hånovar den hungrigaste och, högljuddaste ut pössuppipå af hela skaran. Jag gjörde flera misstag för honom, än för alla de