Aftonbladet – 11 augusti 1862, sida 2

ej hade något att vinna genom att undandölja något, så afvek han från sina antagna vanor och sjeif, ytterligt öfverraskad af ett så ovanligt förbällande, tillät han gig att tala ren sanning. Men det intryck, hans. berättelse gjorde på Magdalen, motsvarade ingalunda kaptenens förväntan. Hon blef ej öfverraskad; hon blef ej uppretad; hon visade ingen böjelse att öfverlemna sig åt hans beskydd, att söka hans råd. Hon betraktade honom med en fast blick, och det enda som hon sade, då han i prydliga ordalag hade afrundat den sista meningen, var blott: SFortsält. Fortsätt? upprepade kaptenen. Jag är i sanning högst ledsen att nödgas svika er förväntan; men saken är den att jag har slutat. Nej, det har ni icke4, svarade hon; ni har uteleranat slutmeningen i er berättelse. Den lyder sålunda: — Ni har komrmit hit, för att taga reda på mig, och ni ämnar förvårfva er femtio punds belöning. Dessa. sanningsfulla: ord öfverraskade så fullkomligt kapten Wragge, att han för nåora ögonblick stod alldeles mållös. Men han. . hade dock alltför ofta fått höra besvärliga sanningar, för att en längre stund stanna i förlägenhet. Innan Magdalen hunnit fullfölja den vunna fördelen, hade äfven;yraren återvunnit fattningen; han var samna Wragge som alltid. 5 Rätt fintligt, på min ära!9 sade kapteen och skrattade godt, under det han trumnade med sitt paraply emot stenläggningen vå vägen. 4Det finns män som skulle taga ett ådant yttrande allvarsamt. Jag blir inte ätt retad. Försök om igen! Magdalen betraktade honom under den illtagande skymningen med stum villrådig