Aftonbladet – 11 augusti 1862, sida 2

sjelf. med sorgsen röst. Efter det bref, son jag skref till dig — efter den svåra strider med mig sjelf, innan jag kunde besluta mig för att resa. Ack, Norah, Norah! Hur befinner sig Norah? frågade kap tenen ytterst förbindligt. Hon vände sig till honom med en blix af vrede i sina stora, grå ögon. Ar detta offentligt förevisadt? frågade hon och tram. pade på efterlysningen. Aro tecknen på min hals beskrifoa öfver hela staden York ? För all del lugna er4, bad den upp: märksamme kaptenen. Jag har all anled: ning att tro att ni läst det enda exemplar som ännu har kommit i omlopp. Tillåt mig att taga upp det. Men innan han hunnit vidröra papperet hade hon i ett ögonblick tagit upp det från marken, slitit det i hundra bitar och kastat dem öfver bröstvärnet. Bravo! ropade kaptenen. Ni påminner mig alldeles om er dyrbara, aflidna mor. Det är slägtlynnet, miss Vanstone. Vihatva allesammans vårt lifliga blod i arf från min morfar. -Hutr fick ni det?4 frågade hon bastigt. Min söta flicka, jag sade er ju nyss, förklarade kaptenen, att vi alla fått det i art från min morfar. tHur har ni fått den der efterlysningen i erg händer?4 upprepade: hon med häftiget. Ah, jag ber tusen gånger om föråtelse! Jag hade så tankarne fästade vid vårt slägtlynne. Hur jag har kommit öfver den, frågar ni? Jo, det skallsjag! i får ord-berätta er.4 Och dermed började kapten Wragge afgifva sin relation, som, vanligt med största vältalighet och begagnande-de längsta ord språket erbjuder, med synbar förnöjelse. Som han vid detta tillfälle, sällsynt nog,