ak förundrade mig, och det var det jubel, varmed million? ser polismannen missandlas af: Pierrot, och polismannen är lik:väl ingalunda i England en Hatad figur, :tvertom, polismannen är millions beskyd:dare och gode vän, och ändock tillåtes det tt han är den ständige misshandlade panomiimfiguren, utan att samhället derigeom skakas på sin grundval: Försök att rygla en polisbetjent på en fransk scen!4 Parisarens erfarenhet kunde på goda skäl icke vara min; men ingen tager tio steg i i London; utan att stöta på privilegierna samt :.en förunderlig blandning af gammalt och nytt, af saker, som lukta mögel och ålderI dom, eller spritta af det allra friskaste lif. Parlamentets nya biller och de gamla moarkernas föråldrade förordningar hållas lika ögt i ära, i samma domsal trona domrarne i peruk och mantel och den slätrockade, slätkammade juryn, samma köpman kämpar för engelsmännens frihet och negrernas flafveri, samma lord kläder sig såsom mod-herre på Kontinenten och sitter i parlamentet med pudrad peruk o. s. v. Kontraster i oändlighet. Men när man säger att engelsmanben blott är kall utanpå och varm i hjertat, så hyser jag en liten rhisstanke, att man så länge gömmer och döljer hvad man har, till dess man ingenting mera.har alt gömma. Det ligger någonting fariseiskt i, att man är så offentligt. välgörande och ändock har så liten gifmildhet; Gifmild är man icke i England hvarken i smått eller stort: I Paris kan den fattige för två och en half francs förskaffa sig en rik mans fröjder och åka i Boulognerskogen: vid sidan af de ståtligaste ekipager; i London är det stridande mot landets lag att agera gentleman för en timme; endast verkliga gentlemän ha rättighet att njuta blomsterdoften i vagn — lydeparks aristokratiska jord skulle rodna af blygsel vid åsynen af en hyrvagn. I London Säger man till. främlingen: Glöm ej att bese bänkeös källarhvalf;tt i Paris säger man: Glöm icke att bese triumtbågen! Det är skilnaden mellan de båda nationerna: den ena låter slå ihjäl sig för en id, för den elektriska gnista, söm kallas äran, för den höga trasa, som kallas en fana; den andra låter hugga sig i stycken för en bal bomull: Låt handeln stanna af, och London är dödt, derföre liknår också Englands hufvudstad på söndagarne en. ofantlig bondby; när kassakistan h stängs, faller engelsmannen i sömn, men då blir Paris atmosfer först riktigt genialisk och passionerad. Till trots för det tysrånni, söm skall hörrska i Frankrike, har främlingen ett intryck af obegränsad frihet, af vacker jemnlikhet; ja till och med af en viss. broderlighet; parisaren gör ett, ovilkorligen gynsamt första intryck, och först vid längre bekantskap prutar man af och prutar af och prutar af, till dess man slutligen måste medgifva för sig sjelf, att älskvärdhet och esprit ändock i botten äro en mycket, myren liten sak, ej. ett enda öre värd inför Vår Herre. Fabeln säger att Jupiter hade bestämt menniskans lifstid till 30 år, men som har tyckte att det kunde vara eget nog att se buru bans skapelse skulle bete sig efter denna tid, beviljade han menniskan ytter ligare 60 år; för att emellertid icke störs skapelsens ordning, tog han 20 år från åsnan, 20 år från hunden och 20 år från apan. Derföre spela vi mer eller mindre menniskans roll till 30 år, åsna från 30 till 50. släpa vårt kors, arbeta och draga till huset såmt morra och skälla likt en arg hund från 50 till 70 år. De sista lefnådsåren äro vi bitaslystna och ilskna som apan — så sä ger, väl till märkandös, fabeln och icke jag. Denna tingens naturliga ordning herrskar i England, men i Frankrike är förhållandet alldeles omvändt. Till 30 år arbeta fransmännen och äro som oftast mycket dugtiga — jag talar ej om rika dagdrifvare, som slö dank hela lifvet igenom —, till 30 år finna de sig i att vara åsna, men från 30 till 70 vilja de vara menniska i superlativ bemärkelse; men. så äro de också vresiga aporh derefter. Afven qvinnorna äro rimliga i ungdomen. Grannlåt vanpryder när man är 15 år, heter det, pryder när man är 30, hjelper upp när man är 40 idepare när mav är 15, pare när man är 30, repare när man är 40) och så går dårskapen sin gilla gång från 30 års ålder, då engelsmännen hå rasat ut. Men jag skulle ju berätta nyheter för er. Verldsexpositionen förklaras 1 Paris för ef insuccds immense, ehuru tidningarne hålla inne dermed för att ej komma för mycket i laf: ven på sina engelska kamrater, Jag. kant ej redogöra för huru detta rykte blifvit utspridt i Frankrike, men man hör det alt hvarje fransman. Att byggnåden mera liknar en kasern eller snarare ettjättefängelse än en lyxbyggnad kan ej ensamt vara Orsaken, ty när man bedömer en industriexjosition, talar man dock om någonting annat än de murar, som innesluta industriens alster, och dessa sistnämnda påstås lika enhälligt ha gjort förvånande framsteg sedan den af hela verlden beundrade expositionen år 1851. Man skall kanske tala ur en annan ton när prins Napoleon varit der en tid och gjort stora beställningar Hos de I : land i afseende å expositionsutrymmet n rgot misshandlade franska exponerande; an har byggt sig ett palats, söm skall visa engelsmännen huru en gentleman bygger och möblerar sitt hus, Palatset är också egentligen ett expositionsföremål. I denna anda ha franska konstnärer och handtver kare blifvit uppmanade att arbeta, och i denna anda ha de också arbetat. Oerhörda summor ha blifvit använda. Statsekonomerna knota, men parisarne säga att Europa nu har ett mönsterhus. Jag förskonar er från beskrifningen, ty dylikt måste ses. De i expositionen deltagande fransmännen ha gifvit en bankett för prinsen: Vid detta tillfälle vttrades det att Frankrike först oif