Aftonbladet – 9 augusti 1862, sida 2

punkti den trånga Rosemary-gränden. Klocfan fattades nu tjugu minuter i sju. Solen hade gått ned för mer än en half timme sedan; den-vestrå horisonten lyste klar oeh molnfri af ett rödaktigt aftonskimmer. Alla synliga föremål hade antagit ett mildt ljus i den första skymningen, men utan. att ännu vara insvepta i några skuggor. De första låmporna, som redan blifvit tända på gatan nedanför, sågo ut som små gula ljuspunkter, då kåptenen anträdde sin promenad längs en af de märkligaste platser, som England har att förevisa. Till höger, då han gick vidare, utbredde sig det öppna landskapet utanför vallarne, de rika gröna fälten, träden som skilde ägorna från hvaråndra, den breda floden som krökte sig långt bort, de strödda boningarne på närmare håll, allt hvilande i-aftonens stillhet, allt förskönadt af aftonens frid. Till venster reste sig vestra facaden af Yorks domkyrka majestätiskt öfver staden och de sista klara strålarna af himmelens ljus hvilade ännu på spetsen af dess höga tornspiror. Hade denna sköna tafla frestat den unga flickan att stanna och beskåda densamma? Nej, ännu syntes intet spår af henne. Kaptenen såg sig uppmärksamt omkring och gick vidare. Han kom till den punkt, der jernvägen brutit sig väg genom hvalf i den gamla muren. Han stannade ett ögonblick här — der vid medelpunkten af det stora jernvägsnätet det rörliga, bullersamma lifvets alla pulsar slå, sida vid sida med det förflutnas liflösa majestät, djupt under de gamla stenblock, som hafva så många sägner att förtälja om det befästade York och om de belägringar, det utstått för två århundraden sedan — han stod på denna punkt ochisåg åter efter henhe, men förgäfves. Några andra per