Aftonbladet – 9 augusti 1862, sida 2

soner etodo sysslolösa och tittade ned på den själlösa rörligheten der nere på jern skenorna, men hon: var icke ibland dem. Kaptenen kastade en tveksam blick uppåt den mörknande skyn och gick vidare. Han stannade åter der Micklegate-tornet ännu står qvar och ger styrka åt fästnings. murarne som i fordna tider. Här sänker sig den stenlagda vägen några få steg, sträcker sig igenom det mörka vaktrummet vid den gamla fästningsporten, höjer sig derefter åter och fortfar att gå: söderut, ända till dess muren åter närmar sig flodbrädden. Han stännade och kastade en forskande blick inåt det gamla vaktrummets dunkla hörn. Dröjde hon kanske der, under afvaktan på mörkret, som skulle skydda. henne för forskande blickar? Nej — en ensam arbetskarl gick med lånssamma steg genom gråstenshvalfvet, men för öfrigt fanns ingen lefvande varelse på stället. Kaptenen steg upp för trappstegen; som förde frän tornet och gick vidare. Han gick ytterligare hundra. steg. framåt den stenlagda vägen. Yorks förstäder sträckte sig nedanför honom; ät den ena sidan en repslagarbana, och köksträdgårdar upptogo den lediga platsen på andra sidan. Han gick längre framåt med ifriga blickar och hastigare steg. — ty han såg framför sig ett ensamt fruntimmer stå och luta sig emot bröstvärnet kring vallen, med ansigtet vändt åt vestern och dess sköna tafla. Han närmade sig varsamt för att försäkra sig om henne innan hon vände sig om och bemärkte honom. Det var icke möjligt att misstaga sig om denna högväxta, mörka ge stalt, hvilande -sig mot gallerverket med osökt behag. — Der stod hon i sin långa svarta sorgdrägt, och qvällens. sista, malla ljus föll på det bleka, beslutsamma, ung