Aftonbladet – 8 augusti 1862, sida 2

jag blifvit nära på förtviflad. Jag är den olyckligaste af alla lefvande varelser. Vårt stilla lif här gör mig vansinnig; jag uthärdar det icke längre; jag måste bort! Om du visste hurudana mina tankar äro — om du visste här jäg har kämpat emot dem. och huru förfärligt de hafva marterat mig il detta ödsliga, stilla hus, så skulle du beklaga och förlåta mig. OO, min älskade, kännodig ej sårad öfver att jag icke, som jäg bort, har öppnat mitt hjerta för dig! lag vågar ej göra det. Jag vågar icke visa mig för dig sådan jag i verkligheten är! j CJag ber att du ej må skicka och söka efter mig; jag skall sjelf skrifva och befria dig från in ord. Du vet, Noräby att vi måste sjelfva arbeta för vår utkomst; jag har endast gått för ätt: söka min på den väg som passar bäst förmig. Jag må lyckas eller icke, så kan-ingendera telen göra mig någon skada; Jag har ingen rang i samhället att förlora, intet namn, att fläcka. Tvifla icke på att jag älskar dig, låt ej heller miss Garth betvifla min tacksamhet. Jag lemnar dig med sorg, men jag måste gå. Hade jag älskat dig mindre djupt, så skulle jag kanske haft mod att säga detta till dig sjelf; men hur skulle jag hafva förmått emotslå dina böner eller uthärda åsynen af din bedröfvelse? Farväl; min älskling! Tänk med ömhet och kärlek på mig tills vi återse hvarandra. Magdalen. Från kommissarien Bulmer (vid polisen) til mr Pendril. Skottländstorget, den 29 Sept: 1846. Sir! Er skrifvare underrättar mig att de personer, som äro intresserade för våra efterspaningar, rörande det unga. försyupna fruntimret, äro oroliga, emedan inga underrättelser hafva kommit. Jag gick i dag till ert kontor, för att tala-vid er i dettäämne. Som jag emellertid icke har fräffater hemma och då jag ej ä IGhd att kunna ålerkormimä i morgon, skrifver jag dessa rader,