Aftonbladet – 7 augusti 1862, sida 2

och rätt hjertligt skakade hand med honom. Den stackars ynglingen gick ut gråtande. Jag önskar honom värgäng och hoppas att han må finna en god husbonde och en god. tjenst. Den långa, tysta, regniga eftermiddagen — vår sista vid Combe-Raven — var en hård pröfning för oss. Jag tror att en vin terafton skulle vida mindre hafva tyngt på vårt sinne. De nedfällda gardinerna, det klara lampskenet, och de trefliga brasorna skulle hafva varit oss en god hjelp. Vi vöro endast fem i bela huset, efier att förr hafva varit så många! Jag kan ej beskriva hur dystert det blekgrå dagsljuset föll in i de ensliga rummen, den tysta förstugan, då klockan led till sju. Säkerligen kommer den id, att de långa sommarqvällarna äro frelligare än vinterns, från lyckliga wenniskor. Vi ansträngde oss emellertid på bä sta sätt. Vi höllo oss ijemn verksamhet och miss Garth var oss en god hjelp. Tlllredelserna för vår afresa, som hade förefallit oss så plågsamma tidigare på dagen, fingo en annan betydelse då aftonen kom — vi funno en tillflykt deri från våra egna tankar. Hvar och en af oss försökte först att packa in i våra rum, men deras ödslighet var mer än hvad vi kunde uthärda. Vi buro ned alla våra tillhörigheter och lade dem på det stora matbordet semt gjorde derefter i hvarandras sällskap våra anordningar. Jag är öfvertygad om att vi ej hafva medtagit någonting, som icke var vår egendom.? Jag har redan sagt er min öfvertygelse att Magdalen ej var sig fullt mäktig då vi sågo henne i onsdags. Jag känner mig hågad att här göra ett litet afbrott för att meddela er eit bevis på sanningen af mitt påstående. Denna tilldragelse inträffade onsdags afton, straxt ianan vi gingo upp i våra rum.? Sedan vi hade packat in våra kläder och födelsedagspresenter, våra. böcker och noter, började vi ordna våra bref, som hade blifvit hopblandade, då allt lades tillsammans