Aftonbladet – 7 augusti 1862, sida 2

har framställt sig under sin minst gynsamma yta. Men att grunden till hennes yttranden och hennes uppförande i onsdags är att söka i en sådan känsla mot den man, som har ruinerat oss, som ni förmodade. är en sak som jag hvarken kan eller vill tro om min syster. Kände ni, likaväl som jag gör det, hvilken ädel natur hon har, så skulle ni ej förvåna er öfver mitt envisa motstånd emot er mening. Skulle ni vilja rubba detta förtroende? Jag fäster intet afseende vid hvad mr Clare säger: — han tror ej på någontiog. Men jag hyser det störsia förtroende till hvad ni tänker, och så välvilliga edra åsigter äro, så smärtar det mig alt tro er göra Magdalen en orättvisa. Sedan jag lättat mitt sinne genom denna bekävnelse, öfvergår jag nu till det egentliga ämnet för mitt bref. Jag lofvade att, ifall ni ej skulle finna tillfälle att helsa på oss i dag, skrifva och berätta er ailt hvad som händt, sedan ni reste. Dagen har förgått utan att vi fått se er. Jag öppnar således min skrifpertfölj för att uppfylla mitt löfte. Det gör mig ondt att säga att tre af tjenstfolket — huspigan, kökspigan och äfven vår egen kammarjungfru (sem jag vet. att ni alltid behandlade med godhet) — too sig anledning af att ni utbetalade till dem deras årslöner, att packa in och. resa sina färde, så snart ni hade farit. De! kommo och togo afsked af oss med så myc-: ken ceremoni och så liten känsla, som om: de hade lemnat huset under helt vanliga förhållanden. Kokerskan, som annars hade ett ganska häftigt lyone, uppförde sig helt annorlunda: — hon skickade upp ett bud för att säga oss, att hon önskade få stanna och hjepa oss ända till slut. Och Thomas (som aldrig har haft tjenst annorstädes än hos oss) talade så tacksamt om min älskade fars ständiga godhet emot honom, och bönföll så allvarligt att få följa oss och passa upp på oss, så länge hans små besparingar räckte, att Magdalen och jag åsidosatte alla etikettens iakttagelser