jerngalret efter sig — var ett sonblicks verk... Den öfre verlden låg I mm honom, han befann sig med sin börda 1 djap fred, också i förfärlig natt — i kloakernas ohyggliga labyrint. Beskrifningen I det underjordiska kloaknätet och den mödor, äckel och fasa rika vandring, som Valjean med den medvetslöse ynglingen på ryggen företog genom detta virrvarr af gångar, tillhör ej detta sammandrag: Valjean skred lugut, men icke utan farhågor framåt; småningom trängde dock den fasa, som omgaf honom, sig äfven på hans.sinne. Vandringen blef allt besvärligare, hans styrka börjsde öfvergilva honom, han öfverväldigades af tröfthet, och den börda han bar blef allt tyngre. En fördjupning i märken, der vättvet hade samlat sig manshögt, måste genomvadas, och nära nog hade den blifvit bådas graf. Lyckligt kom Valjean genom gyttja och vatten, men frosskakande, kall, illaluktande, nedböjd under den döende, han bar, trött och utn:attad. Men chans vilja var stark; han hemtade fig åter, gick förtviflad framät, och efter några hundra steg stod han vid utgången, ett hvalf, som småningom blef trängre. Men hvellvet var tilislutet medelst ett starkt gal ler, gallret fasthölls af ett stort lås, och få fängt skakade Valjean med den jättekr som uppstår till hälften af hopp, till hälften af förtviflan, på jernstängerna, Så voro båda fångade i det ofantliga dödsnätet, och Vuljean kände redan den förskräckliga spindejn på de svärta trådarna. Då ljöd plötsligt en svag stämma bredvid honom: Hälften hvar! och Thenardier stod framför den öfverraskade Valjean. utan utt känna igen denne, hvaremot Valjcan genast kände igen honom; emedan duagsljuset -föll genom gallret rakt i ansigtet på honom.