samt OCh vid SsoluppganSen nade Vi Iramlor oss Venedigs kupoler, uppdykande ur hafvet, med Alpernas snötäckta toppar långt bort i bakgrunden. Sedan vi passerat den kedja af respektabla fästen, som försvara inloppet till Venedig, inkommo vi i den inre amnen och kastade ankar midtför degepalatset. Italiens hamnar äro så grunda att ångbåtarne aldrig kunna lägga till omedelbart vid molon (kajen), utan lägga sig för ankar ett stycke utanför densamma, deraf alltid mer eller mindre trassel vid debarkeringen med åtföljande oundvikligt prejeri. Vi inqvarterade oss i ett till värdshus förvandladt gammalt palats, genom hvars af sten uthuggna fönsterrosetter våra undrande och nyfikna blickar öfversågo molon och hamnen med dess svarta gondoler. Jag vill ej trötta dig med någon beskrifning hvarken af Venedigs några och fyrtio kyrkor, ej heller af dess sjuttionio palatser; likaledes vill jag förskona dig från allt uppräknande och bedömande af de i dessa kyrkor och palatser befintliga konstverk. Venedig benämnes allmänt i våra tidningar och resebeskrifningar det sörjande och intet tillnamn kan vara mera sanot; intrycket af den ännu så sköna och dock så förfallna staden är obeskrifligt tryckande och sorgligt. Främlingen väntar sig en stad af palatser, byggda af marmor, sirade med frescomålningar och speglande sig i de blåa kanalerna, han väntar sig att få se talrika gondoler svärma omkring och se bakom deras svarta gardiner en venetianskas mörka ögon blixtra; ban väntar sig att i månskensnatten från gondolerna höra kärlekens och svärmeriets toner klinga i den tysta natten, han väntar sig ock att se venetianernes dystra gestalter vandra omkring, sörjande sitt fosterlands öde och trotsigt betraktande sina beherrskare. Han väntar allt detta och han finner: en stad väl af palatser, men af förfallna palatser, af hvilka större delen nu mera degraderats till kaserner, till posthus, magasiner, värdshus etc.; deras marmor är vittrad, deras frescomålningar utplånade, ett oo halfruttnade bräder bilda en nog bräckig brygga åt den ur gondolen inträdande besökande. Kanalerna äro ytterst smala och deras vatten långtifrån spegelklart, hvilket ock är mindre underligt, då man betänker att allt afskräde helt simpelt vräkes ur husens fönster i kanalen, stundom en rätt Nå välkomma åt den i sin gondol nedanföre förbifarande främlingen, kring hvars öron i bästa fall endast morotstjelkar, kälblad och OR nedfalla, i värsta fall ändå mindre behagliga saker. Gondolerna äro helsvarta och se högst likkistmessiga ut; de begagnas nästan uteslutande af främlingar (med undantag af vid färjställen de s. k. traghettos); nägot hvimmel af sådana kommer således ej ifråga och i de som befinnas i rörelse ser man i stället för de förväntade venetianska solarne ett par talgiga miss-ögon, tankspridt stirrande upp från den på knäet liggande röda manual eller ett par hederliga tyska glada Fräuleins-ögon, som noggrannt jemföra palatserna med uppgifterna derom i den för visso medföljande Beedeckers Reise-Handbuch?. :Gondoliererna sjelfva, dessa sångens och poesiens älsklingsbarn, taga sig tyvärr stundom den friheten att i svart hatt, svart luggsliten frack och dito byxor handtera den vanda åran. I den tysta natten. hör man ej någon serenad ljuda på Venedigs kanaler, möjligtvis någon qvartett, utförd af österriska regimentsmusikanter, eller litet skrål af några gondolierer, som användt sina erhållna drickstill intagande af nog stort qvantum äjerskt öl. Och venetianerne — ja! dem ser man så litet af som möjligt — och ser man någon rätt hemlighetsfull gestalt smyga omkring under Markusplatsens arkader, så får mean, om man har i sitt sällskap någon i Venedig bosatt person, den upplysvingen att den intressanta personligheten är antingen österrikisk spion eller utbjudare af — örbjudna varor. I mycket är Venedig olika mot hvad man vanligen föreställer sig, men det är ej mindre poetiskt för det. Sjeltva bristen på rörelse och folklif i denna på hemska minnen så rika, nu så förfallna stad af palatser, jemte det egendomliga i dess belägenhet och byggnadssätt gifver den en egen dyster, men intressantpregel. Enstark anstrykning afösterländsk stil röjer sigide förnämsta af Venedigs byggnader. Invånarnes (isynnerhet af det täcka könet) tillbakadragna och instängda lefnadssätt påminner ock om Orienten. På den ofantliga Marcusp!atsen (om hvilken Napoieon den store yttrade att den vore så skön alt endast himlen förtjenade att vara dess tak) synas nägra spridda grupper af fremlingar och aflärsmän, ehuru den österrikiska militärmusiken gör sitt bästa. att framkalla slada Straussiska melodier. Intet folklif ens i hamnen, ingen trängsel, intet spår till den italienska lifligbeten. Gatorna äro smala och förgrena sig labyrintiskt, sammanbundna at en stor mängd små vackra broar; att hitta landvägen i Venedig är för fremlingen nära nog omöjligt; några guor finnas, hvilka äro så smala att man ej kän passera dem med uppslagen paraply. Skönast är Venedig i månsken; då försvinna de ålderdomsrynkor. som finnas i dess anlete, och i oförändrad ie ondt SEREDE sa MER at Eve NEAL saken BRG SE agd fallning till London och ni äger en kopit af densamma. Har ni cen qvar?4 Ja, visserligen. Har ni den med er, här? Ja, det har jag.? Får jag se den?? Mr : Pendril tvekade och bliekadeoroli; från Magdalen till miss Garth, och så till baka, från miss Garth till Magdalen. ?Visa mig-den ynnesten att icke fordr: detta, sade han. Det är ju nog att n PR, UMAS PERE ISASEE SEE 1 FIRSTEE TRISS MEG I DROG SSG