Aftonbladet – 31 juli 1862, sida 3

och svårigheter kunde samla sig omkring dem hvilken stund som helst; de kunde ju alldeles oförutsedt blifva tvungna att genast lemna huset. Hon insäg alla dessa fator och dock var hon nu, lika mycket som förr, i saknad af det skonlösa mod, som fordrades för att möta det värsta och att uttala det. Innan kort sökte de pinsamma tankarne lindring genom ord och rörelser. Hon upplyfte hufvudet och slog handen tröstlös i bordet. Gud förbarme sig! Hvad skall jag göra? utbrast hon. Hur skall jag kunna säga dem det? Det är ej af nöden4, sade en röst bakom hepper De veta det redän. : on sprang upp och såg sig om. Det var Magdalen om stod framför henne. Magdalen hade sagt dessa :ord. Ja, der stod den sköna varelsen i sin djupa sorgdrägt, hög, svart och orörlig emct den löfrika, grönskande bakgrunden. Det var Magdalen sjelf med ett stelt lugn öfver sitt bleka ansigte, med en iskall resignation i sina stilla, grå ögon. Vi veta det redan, upprepade hon långsamt med klar röst. Mr Vanstones döttrar äro ingens barn och lagen lemnar dem hjelplöst åt deras farbrors godtfinnande. Utan en tår i ögat, utan en darrning i rösten upprepade hon sålunda juristens ord, just såsom han hade uttalat dem. Miss Garth vacklade ett steg tillbaka och grep efter bänken för att hålla sig uppe. En svindel bemäktigade sig henne och hon tillslöt sina ögon af en ögonblicklig svaghet. Då hon åter öppnade dem, stöddes hon af Magdalens arm; hon kände Magdalens andedrägt emot sin kind och en kyss af hennes iskalla läppar. Hon drog sig undan för denna kyss; detta vidrörande af den unga flickans läppar ingaf henne en känsla af förskräckelse. Så snart hon förmådde tala, yttrade hon den oundvikliga frågan: Du hörde oss; hvar var du?