Aftonbladet – 31 juli 1862, sida 3

än jag förtjenarX, sade hon. Jag kan inte gråta. Mitt bjerta är liksom bedöfvadt. Hon gick långsamt bort öfver gräsplanen. Miss Garths blickar följde den höga, svartklädda gestalten, som ensam skred bort och slutligen försvann bland träden. Medan den ännu syntes, kunde hon ej tänka på någonting annat. Men i samma stund då bon ej längre såg Magdalen, tänkte hon på Norah. För första gången sedan hon lärde känna dessa systrar, tyckte hon att den äldre var hennes hjerta närmast. Norah var ännu qvar i sitt rum. Hon satt på den lilla hvilsoffan vid fönstret med: sin mors gamla sångbok i knä — detta ung-. domsminne, som mrs Vanstone hade funnit i sin mans rum samma deg som hans död inträffade: Hon såg upp ifrån den med en så stilla sorg uttryckt i sitt ansigte, hon ekade med så mycken vänlig ifver på det lediga rummet vid sin sida, att miss Garth för ögonblicket var tveksam huruvida Magdalen hade talat sannt. Se4, sade Norah enkelt, i det hon slog upp förstå sidan i notboken. Min mors namn står här skrifvet, och på följande sida några verser till min far. Denna kunna vi behålla, om också ej något annat. Hon lade sin arm kring miss Garths bals och en svag rodnad spred sig öfver hennes kinder. Jag ser på er, bästa vän, att ni är djupt bekymrad, hviskade hon. Är ni orolig för min skull? Är ni oviss huruvida jag har hört det? Jag har hört hela sanna förbållandet. Sednare skulle jag måhända hafva haft svårt att: bära det — nu är det alltför nära, för att jag skulle kunna känna. det så bittert. Har ni träffat Magdalen? Hon gick ut för att söka er — hvar lemnade ni henne?t I trädgården. Jag kunde inte tala med henne; jag kunde ej se på henne. Magdalen har skrämt mig. Norah steg hastigt upp. Hon steg upp öfverraskad och ledsen öfver miss Garths svar. Tänk intet ondt om Magdalen4, sade hon. Magdalen lider i tysthet mycket mer