Aftonbladet – 28 juli 1862, sida 2

Jag är i sanning rätt ledsen, miss Garth, emedan jag nödgas besvära er en sådan dag. Men som jag redan nämnt, finnas förVA som icke gifva mig något annat val. Behagar ni taga plats, mr Pendril? Ni önskade tala med mig i detta rum, det var ju så? tJa, nödvändigt i detta rum, emedan mr Vanstones papper äro förvarade här, och det kanske blir oundgängligt för mig att förevisa er dem.4 Efter dessa inledande frågor och svar satte de sig på hvar sin sida af ett bord vid fenstret. Den ena väntade en stund för att börja tala, den andra för att höra på. Det blef några minuters tystnad. Mr Pendril bröt den, för att med vanliga uttryck af deltagande göra de frågor om de unga damernas befinnande, som etiketten fordrade. Miss Garth svarade honom i samma höfliga, ceremoniösa ton. ÅAtet uppstod en liten tystnad. ,Flugornas surrande i murgrönsbersåen under fenstret trängde med ett döfvande ljud in in rummet, och de tunga stegen af en verkhäst som långsamt kom gående nr landsvägen bortom trädgårgen hördes så tydligt under tystnaden, som om det hade varit natt. Juristen samlade slutligen mod och hans nästa ord gingo mera direkt på saken. Ni har någon anledning, miss Garth, sade han, att i ett fall icke vara alldeles nöjd med mitt uppförande emot er. Under mrs Vanstones beklagansvärda sjukdom skref ni till mig och gjorde mig vissa frågor som det var mig omöjligt att besvara så länge hon lefde. Hennes olyckliga död löser mig emellertid från det tvång, hvari jag befann mig, och tillåter — eller rättare sagdttvinoar mig att tala. Ni skall få veta hvilka